Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fotbollens Zinedine Zidane och en massa poeter

Annons

Det är VM-final i fotboll 2006. Zinedine Zidane spelar sin allra sista fotbollsmatch. Det är andra förlängningskvarten och det står 1-1 mellan Frankrike och Italien. Zidane vänder sig mot den italienske försvararen Marco Materazzi och ger honom en dansk skalle i bröstet. Materazzi faller. Zidanes fall blir också Frankrikes. Italien vinner på straffar.

Vi var två-, trehundra som skrek ut vår sorg då, den nionde juli, när fotbollspoeten Zidane visades ut. Rött kort. Teveskärmen på väggen till baren, gatan vårt gemensamma vardagsrum. Fest. Förtvivlan. Rött kort.

Under några veckor har umgänget med ett tiotal poesiböcker varit intensivt och mycket nära. Gång på gång har jag förundrats över hur märklig obalansen är mellan poeters skicklighet att teckna det mänskliga och folks ovilja att köpa diktsamlingar. En normalupplaga av en diktsamling är 1 000 exemplar och allt som oftast blir merparten av upplagan kvar, säljs på rea eller strimlas och kokas ner i pappers-kretsloppets inflation.

Gång på gång har minnet av den danska skallen under VM-finalen återkommit via de elva diktsamlingar som ligger utspridda på golvet. Kanske är det ohyggligt oförskämt att söka förståelse för Zidanes handling via alla dessa genomarbetade dikter och översättningar, dessa språkliga satsningar och försök, dessa generöst utsända meddelanden.

Men, nu är det så. Elva diktsamlingar lästa med en utväljande varseblivning för att något lite begripa vad poeten Zidane verkligen gjorde när han fällde Materazzi i VM-finalens andra förlängsningskvart, alldeles innan straffslagningen och då Frankrike inte längre hade Zidane med bland straffskyttarna, ty han fick rött kort.

I de båda volymerna med den antike diktaren Pindaros idrottsdikter berättas om såväl Zidane som Materazzi i poem skrivna tvåtusenfemhundra år innan det som hände hände.

Ty mildhet vet du att i rätt ögonblick

förläna och ta emot,

men om någon i sitt hjärta drivit in

obönhörligt agg

är du skoningslös, går till attack

mot din fiende och vräker ned

hans övermod i slagvatten.

(Ur Pythia 8, Pindaros: Olympiska och pythiska oden, s 136)

Dikten handlar om en brottningstävling 466 f v t, men handlar likväl om en dansk skalle 2006. I Pythia 1 om en kappkörning (470 f v t) i Linnérs bok heter det i motstrof 5:

Också liten gnista, om sprungen från dig

får mäktig kraft.

/.../ Eftermälet allenast

Bevarar den dödes levnad

Åt diktning och hävd.

(s 149)

I ”Land ska med lag byggas” pekar Per Thörn ut den tystnad som följde på den danska skallen och nog var det i stunden också en sorts självmördande:

”Det vill jag säga:

Någonting som följs av tystnad. /.../

Det vill jag säga:

Självmordet som en kritik av konstituerandet av verkligheten.”

Johannes Heldéns inbrända bild är helt visst utgångspunkt för sökandet i dessa elva diktsamlingar:

”varje rörelse lämnat en skugga, ett ljus, en inbränd bild:”

(s 67)

och det är lätt att förstå Leif Holmstrands flickas sväljrörelse:

Vi får ta del av smärtsamma episoder lagda på en liten men

bister tunga. Det är sunt att svälja de största orden, säger en

flicka. (s 117)

Bengt Emil Johson kommer inte heller undan:

”Ett hopp.

Ett långt fall.

Vi kommer inte ifrån det.”

(s 62)

I Ann Hallströms tolkning vandrar Zidane ut och in i andra och till nya platser, ja, inte Zidane utan en läsares lek med en episod under en VM-final i fotboll och några diktalsters möjlighet att sprida visst ljus över och spegling av en på ytan rätt så betydelselös handling. Danska skallar delas ut rätt ofta, men då på mindre upplysta platser och bland mindre kända personer:

”Jag får höra att du blivit sänd till Turkiet, en bordell där

Jag vill inte tro det

Jag hoppas att det inte är sant, bara ett rykte

Du visste för mycket, ville inte åka dit

I så fall måste de ha tvingat dig

Eller tänkte du hoppa av?

Ta dig över gränsen, och rymma in i Europa”

(s 57)

Niclas Nilssons dikt handlar om Elvis Presley, men skulle kunna vara skriven också om en fotbollsstjärna:

”Jag har inte råd att äta hans hjärta

Men ingen har råd att inte äta hans hjärta

Han tar mitt liv och tvättar det med skuggorna

Vi ska få en evighet tillsammans”

(s 8)

Och nog är det så som Eva Ribich skriver:

”Våra kroppar gör märken, pressar ner gräset mot jorden.

Det blir ett mönster av de böjda stråna. Det blir fläckar av

Oss. Vi finns.”

(s 23)

Så långt kommen i läsningen har Zidanes handling och de i den egna garderoben gömda dumheterna gått samman med fotbollsspelarens mindre genomtänkta åtbörd. Poesins erbjudande motar för en stund bort en hotande beskäftighet och avståndet mellan ord på papper, minnen och erfarenheter minskar och blandas samman till en känsla av sammanhang över tid och rum.

Sara Hallströms diktrader ekar i den kroppslighet läsningen åstadkommer:

”Att skaffa sig ett hem och något att falla från

En eldstad, en säng, en sjätte våning Falla

från klippor av tätt packad smuts Falla genom

en sten av livstids samlande Spara ihop till

en hink av det En plats att spränga på” (s 31)

Den indiska författaren Shirish Dhoble är den sista i raden att berätta för mig om det ännu osagda, om det omedelbart kända men ännu ej språkliggjorda:

”det sista ordet, osagt

och i mötet med dig

formas ett mantra, helt

i sanden

söker

dina fötter

sin väg

till

ett ensamt

paradis.”

(Översättning Marie Lundquist, s 122)

Något mer begripligt nu, vad som hände den nionde juli 2006, men än svårare att förstå att så många avstår från de poetiska möjligheter till förklaringar och förståelser som lyriken erbjuder.

Bengt Söderhäll