Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Från tidernas morgon i Australien

Annons

Han rörde sig ganska okontrollerat på trottoarserveringen i Northbridge, stadens livliga kultur- och nöjesstadsdel. Någons mat skvätte, när han stötte till ett bord. En annan gäst bjöd på en mugg kaffe för att lugna ner mannen, som hade aboriginernas bruna hy och som uppenbarligen var påverkad av något illegalt.

Det var en bagatell, en vardagshändelse i Perth, huvudstad och nav i Western Australia (WA), Australiens största delstat. I Northbridge – ett charmigt område där jag inte skulle vilja gå ensam nattetid – ligger WAs nationalbibliotek och dess nationalkonstmuseum, Art Gallery, liksom flera andra kulturinstitutioner. Och på Art Gallery pågick utställningen ”Everywhen”; namnet är ett nytillverkat ord som försöker fånga aboriginsättet att tänka. Det betyder ungefär ”alla tider samtidigt”. I den traditionella aboriginkulturen fanns ingen kronologi.

Drömtiden, Dreamtime, var med detta tänkesätt tiden före tidens början, ”alltings början, en helig tid när land och vatten, träd, djur, heliga platser och människor blev till. Våra förfäder har fört Drömtiden vidare till oss – genom lagar och språk, sång och dans. Drömtiden finns i hjärtat hos varje aborigin.” (Citatet är från utställningen.)

Religionen, ”the Dreaming”, är en komplett världsbild där allt man kände till inkluderades. Den traderades genom ceremonier, sånger och inlärning, för skriftspråk saknades. Många har behållit denna religion fram till nu, andra har återupptagit den i modern tid.

Enligt skapelseberättelsen sov de blivande förfäderna under jorden, när ännu ingenting fanns. En del förfäder var män och kvinnor, andra var djur, fåglar och växter eller regn, moln och stjärnor. Men alla agerade som mänskliga varelser, och de stigar de trampade upp kallades drömstigar. Det första de skapade var solen.

Efter skapelsearbetet sjönk förfäderna ner i jorden igen, uttröttade. En del förvandlades till stenbumlingar, andra till träd, små öar eller annat. De spår de på detta sätt lämnat av sin närvaro blev heliga platser.

Varje aborigin föds med sitt eget totem, som också kallas Dreaming. Totemet är en växt eller ett djur som symboliserar klanen eller familjen. Om det till exempel är en honungsmyra, en vildkalkon eller en ökenhoppmus, får man inte skada, döda eller äta en sån.

Drömtiden, forntiden, är en ständig länk mellan folket, naturen och religionen. Den som förlorar denna länk, förlorar sin själ, sin Dreaming. I de religiösa ceremonierna återupplivas ständigt Drömtiden. Ceremonier för honungsmyror innebär att deltagaren blir både myran och myrförfadern – alla tider i en.

Släktbegreppen var komplicerade och inkluderade dels ett storfamiljstänkande, dels regler för namngivning. Två obekanta som möttes kunde på den andres namn avgöra hur de eventuellt var släkt med varandra. Släktförhållanden styrde även valet av partner.

Det är alltså ett annat sätt att tänka. Medan européer har betonat individens rättigheter, betonade aboriginerna samhörighet och ansvar gentemot gruppen. Och till den här världsdelen kom 1770 fartyget Endeavour (= Strävan) och ankrade i den vik på östkusten som sedan fått namnet Botany Bay. Kaptenen James Cook la beslag på landet för brittiska kungens räkning, förstås utan att fråga urinvånarna. Arton år senare började man tömma överbefolkade engelska fängelser genom att deportera brottslingarna till detta nya land. Successivt drevs aboriginerna från de bördigare kustområdena mot kontinentens ofruktbara inre – öken och halvöken, bush och stäpp.

Engelsmännen bredde ut sig över aboriginstammarnas gamla områden, gav sig på aboriginkvinnorna och högg ner heliga träd. De förde med sig sjukdomar som smittkoppor och tuberkulos. Aboriginerna slog tillbaka med spjut och bumeranger, de brände engelsmännens grödor och dödade deras kor och får. Det blev massakrer på båda hållen. En del stammar utraderades. På 150 år dödades nästan 80 procent av urinvånarna. Den sista massakern skedde så sent som 1928.

Vita missionärer ogillade aboriginernas nakenhet och såg som sin uppgift att inte bara lära dem kristendom utan också att få dem att arbeta åt missionsstationen. Blandrasbarn kidnappades och placerades som gratis arbetskraft i vita familjer. Andra placerades i institutioner och förlorade all kontakt med sina familjer. Filmen ”Australia” som visades i Gävle i januari 2009 åskådliggör denna hantering.

De vita introducerade alkohol, och det blev förstås ett fördärv, liksom för Amerikas indianer. Det blev lätt att ta till flaskan i sorgen över skändade heliga platser, stulna barn och stulet land.

De nya australiensarna, invandrarna, räknade med att aboriginerna skulle dö ut och placerade dem, så att säga tills vidare, i reservat. Där saknade de rättigheter, måste ha tillstånd att gifta sig, att ta ett jobb, till och med att ta emot brev. Deras löner hölls inne i utbyte mot mat, filtar och litet fickpengar. Den som klagade riskerade att bli utkastad – och trots allt erbjöd reservaten skydd mot övergrepp från det fientliga vita samhället utanför, och man fick vara tillsammans där. Men reservaten har jämförts med koncentrationsläger...

Under andra världskriget kom brittiska soldater till Australien, en del av dem till områden där urinvånarna ännu levde på traditionellt sätt. Dessa anställdes som städare, matlagare med mera och fick human behandling och rimliga löner. Regeringen påverkades och började byta attityd mot de tidigare så nonchalerade invånarna. En del reservat stängdes, för nu skulle aboriginerna i stället assimileras i det vita samhället, plugga engelska kungalängder, sjunga psalmer och lära sig att spela cricket.

Det var helt på brittiska villkor. Det vita samhället skulle inte påverkas. Och de vita ville inte bo i närheten av de mörkhyade – som i sin tur inte ville förlora sin identitet. På 1960-talet demonstrerade de mot rasdiskriminering, och detta ledde bland annat till att de fick rösträtt. 1976 började en del stammar återfå en del tidigare stamland.

Men mycket var förstås för alltid förlorat – uppodlat, bebyggt, industrialiserat, bland annat av lönsam (och markslukande) gruvdrift. Det finns många mineraler i jorden, även guld. Kineserna har länge köpt det järn som utvunnits, eftersom det var billigare än att handla på annat håll.

Stamstrider, sjukdomar och över 200 år av vitas övergrepp decimerade aboriginerna tills de bara blev någon procent av Australiens invånare. I dag ökar dock andelen litet. Och aboriginer kräver andelar av vinsten från gruvbolagen, liksom kompensation för förlorad och ödelagd mark. Konflikterna är inte över.

Aboriginkonsten har fått samlarvärde och visas på museer.