Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från vakthund till pudel

Annons

På begäran av oppositionen ska riksdagen imorgon debattera bonusar i de statliga företagen. Tanken var att framställa Alliansen som giriga lakejer till näringslivet, men planen grusades. Rejält. Nu stormar det istället kring S-politiker och tillika fackliga ledare som godkänt feta bonusar till verkställande direktörer i pensions- och försäkringsbranschen.

Mitt i skottgluggen står LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin som patetiskt försöker åla sig: hon kände inte till att det guldkantade pensionsavtalet med AMF:s förre vd Christer Elmehagen skulle generera så mycket pengar, 60 miljoner kronor. I panik spelade hon sedan ut känsloregistret och påstod sig vara ”grundlurad”. Lurad av ett beslut som hon själv har varit delaktigt i.

Pinsamma utsagor som AMF-styrelsens ordförande, Göran Tunhammar, punkterar när han bekräftar att styrelsen visst var informerade om kostnaderna för det förmånsbestämda avtalet.

Att Wanja Lundby-Wedin inte förstod att Elmehagens 770 000 kronor i månaden skulle växa till 30 miljoner kronor är föga troligt, hon har faktiskt 15 års erfarenhet av rutinerna i AMF:s styrelse. För en ersättning på 80 000 kronor årligen borde hon åtminstone ha ögnat igenom årsredovisningen och synat företagets budget.

Antingen är LO-ordförande inte är läskunnig eller så ljuger hon för att rädda sitt eget skinn. Alldeles oavsett är skadan är redan skedd för profilerar man sig som högljudd kritiker till spelreglerna som skapar miljonregn över näringslivets toppar, och dessutom sitter i AMF:s styrelse för att förvalta medlemmarnas pensionspengar, så undergräver AMF-incidenten tilliten. Förtroendekapitalet raseras liksom när den svenska modellens vakthundar arrangerar bonuskalas samtidigt som varslade arbetares pensioner krymper. Steget från rättvisans vakthund till pinsamheternas pudel är tydligen kort...

Vänder man sedan blicken mot den objektiva aspekten av debaclet så blir snedsteget för LO-kollektivets ledare en kompetensfråga; i egenskap av ständig kritiker till giriga bonusavtal måste hon väl kunna genomskåda kraven på omotiverade privilegier? Om inte, blir fördömandet påtagligt ogrundat och platt.

Närmast till hands ligger förklaringen att LO-basen, som extraknäcker i 24 styrelser och därmed drar in 401 000 kronor om året utöver lönen på drygt 700 000, har blivit indoktrinerad i den kultur hon påstår sig ogilla.

AMF-härvan, där bonusskandaler, pensionsavtal och flytt av miljonbelopp ingår, har sargat hennes anseende och tisdagens försvarstal i delvis LO-ägda Aftonbladet lär inte stilla medlemmarnas ilska ute i distrikten.

Egentligen handlar det ju inte i det här fallet om kronor i bonusersättningarna, utan om hycklandet som hon har ägnat sig åt genom att med populistisk retorik angripa allt vad höga ersättningar heter samtidigt som hon beviljar dem. Arbetarrörelsens ledare och tongivande personer, där LO-basen som medlem av socialdemokraternas verkställande utskott ingår, har återigen bevisat att gapet mellan de högtravande principerna om solidaritet och de faktiska handlingarna är tämligen stort. Den här gången riskerar just det gapet att svälja Wanja Lundby-Wedin.

GD 25 MARS 2009

Annons