Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fredsfursten från Forsbacka

/
  • Tecknaren Edvard Forsström hade ett gott öga till Christian Lundeberg. På teckningen säger han till Moder Svea: ”Orkar du med det där, så orkar du nog med de här småsakerna också, Svea lilla.”

Annons

I september 1905 stod 50 000 svenskar under vapen, till lands och till sjöss. Bemannade norska gränsfästningar i Kongsvinger, Fredriksten, Ørje och Urskog sågs som ett reellt hot mot unionspartnern Sverige. De båda ländernas statministrar, Christian Lundeberg och Christian Michelsen, överlade i Karlstad och läget var allvarligt. Michelsen rapporterade hem till Kristiania, dagens Oslo, att förhandlarna stod mot varann ”som Fjeld [fjäll] mot Fjeld”. Det blev inte krig mellan brödrafolken utan i stället en fredlig unionsupplösning. Historikern Bo G Hall, som i en av sina tidigare skrifter kallat Lundeberg ”Storsvensken som blev fredsfurste”, disputerade i Uppsala nu i mars på en avhandling om just denna brukspatron från Forsbacka. Titeln är ”Perspektiv på Patron”, och det är ett gediget verk om en hittills, med tanke på hans påverkan på vårt lands historia, förvånande anonym person.

Vid 1500-talets slut anlades en stångjärnshammare i Forsbacka för utnyttjande av kraften i Gavleåns forsar. Masugn och gjuteri tillkom med tiden, och brukets stångjärn exporterades från Gävle. Redare och köpmän i denna (landets tredje största) exporthamn för järn och stål samverkade till gemensam nytta. En familj Nordin, senare adlad af Nordin, ägde Forsbacka bruk men hade intressen på många håll och behövde någon som skötte brukets drift. 1841 anställdes västmanlänningen August Lundeberg som förvaltare. Han effektiviserade driften och gavs rätt fria händer, eftersom den gick med god förtjänst. Så blev han delägare i Oslättfors bruk, var bland stiftarna av Gefleborgs enskilda bank och Gefle-Dala hypoteksförening och engagerade sig i kommunalpolitiken.

Efter den siste af Nordin på Forsbacka tog August, med äldste sonen och en svärson, över järnverket, som blev aktiebolag och moderniserades. Inåt var det hierarkiskt, paternalistiskt och strängt klassindelat. Brukspatron stod några trappsteg nedanför Gud Fader men kände också sitt ansvar för dem som bockade och neg för honom – anställde präst, skollärarinna, sjuksköterska och barnmorska, startade handelsbod, bruksorkester och föreläsningsförening.

Augusts son Christian föddes i Forsbacka 1842, gick – efter några år med informator i hemmet – utan framgång i Gefle högre elementarläroverk och blev, 16-årig, kadett på Karlberg i Stockholm. Där höjdes betygen. Han kom som underlöjtnant till Dalregementet, lärde sig lantbruk i Ultuna och var 23 år när pappa gjorde honom till förvaltare vid Oslättfors bruk. Då hade han gift in sig i Gästriklands brukssocietet och blivit släkt med familjerna Elfbrink i Mackmyra och Göransson i Sandviken med flera. Liksom fadern engagerade han sig i kommunala organ och var bland annat ordförande i kommunalstämman och kommunalnämnden i Valbo.

1885 dog ”Gubben Grå”, som August kallades i familjen och på bruket. Christian, som efterträdde honom i Forsbacka, var då redan invald i riksdagens första kammare. När hans rikspolitiska uppdrag tog alltmer tid i anspråk tog äldsta sonen, Kristian, över på hemmaplan. Christian satt kvar i riksdagen i ett kvarts sekel, oavbrutet omvald, till sin död 1911.

Enligt min uppfattning, skriver Bo G Hall, var Christian Lundeberg ”en av de allra viktigaste aktörerna i vårt offentliga liv under drygt två decennier kring 1900”, och det är detta han vill visa på avhandlingens 300 sidor. ”Hans politiska gärning kom därmed till stor del att sammanfalla med den stormiga period som föregick de definitiva demokratiska och parlamentariska genombrotten i Sverige”. Att detta inte betonats med större kraft har han en förklaring till: Lundebergs relativa osynlighet beror på att han ”i stor utsträckning föredrog att arbeta i det tysta och utanför strålkastarljuset”.

Hall tecknar en bild av Lundebergs politiska insatser, hans grundsyn och bevekelsegrunder, genom att fokusera på tullfrågan/protektionismen, försvaret, bildandet av det konservativa Allmänna valmansförbundet samt rösträttsfrågan. Här finns inte utrymme att gå in på allt detta. Det handlade om en konservativ grundhållning som inte uteslöt öppenhet för viss modernitet, exempelvis ny utrustning och mer lönsamma metoder inom järnverket. Hans rojalism kunde rymma kungakritik: Oscar II var för svag och undfallande i hans ögon. Det liknade det gamla skämtet i Blandaren: ”Jag har inget emot monarkin. Det är kungen personligen jag vill åt.”

Från 1880-talet och framåt var tullfrågan het i riksdagen. Import, främst av jordbruksprodukter, drabbade främst de svenska lantbrukarna men ledde även till konsekvenser för industrisektorn. Liberala frihandelsförespråkare, inte minst i pressen, stod emot protektionister som ville skydda det egna näringslivet med tullar. Bruksägarna bildade en tullvänlig kärntrupp i första kammaren, med Lundeberg som en av sina mest aktiva företrädare. De lyckades bland annat få till tullar på järn, vilket alltså gav Forsbacka konkurrensfördelar. Det var under denna period som Lundeberg blev vice talman och – två år före sin död – talman i sin kammare. Första kammaren var mer försvarsvänlig än den andra, som dominerades av de mer sparsamma lantmannapartierna. Lundeberg, som föredrog att verka i det tysta och sällan deltog i debatterna, blev mer vältalig i försvarsfrågor. Han föreslog bland annat, 1894, att ett artilleriregemente skulle förläggas till Gävle.

För önskemål och behov av demokratisering i det svenska samhället saknade han förståelse. Pappa/patron/den förmögna eliten i riksdagens första kammare (där han själv satt) visste ju bäst. Eftersom han var realist nog att inse vilken utveckling som ändå var på gång, arbetade han för att säkra den ekonomiska makten åt sin egen samhällsgrupp för överskådlig tid.

I Norge, som tidigare varit danskt men sedan 1815 varit förenat med Sverige i en union, växte önskan om självständighet, och olika markeringar gjordes. Exempelvis hade stortinget radikalt minskat den norska trupp som skulle bistå Sverige i händelse av krig, medan svenskarna var skyldiga att ställa upp med hela sin armé för att vid behov försvara Norge. Inom Sverige existerade stora motsättningar mellan å ena sidan riksdagens högerfalanger som förespråkade en fast hållning mot de fräcka norrbaggarna (det uttrycket användes) och å den andra liberaler och socialdemokrater som hade förståelse för de norska självständighetskraven. ”Norge ur dina händer, Konung!” skrev Branting i en ledare i tidningen Social-Demokraten, med syftning på den isländska sagan om slaget vid Svolder.

Under knappt hundra dagar på hösten 1905 var Lundeberg statsminister, ”Sveriges kortaste” om man räknar i ämbetstid. Och ett av riksdagen – inte kungen och regeringen – tillsatt utskott, med järnhand lett av Lundeberg, ledde till ett enigt kompromissbeslut om det svenska ställningstagandet; själv måste han till viss del ge avkall på sin grundsyn. I en ny ministär ingick även hans politiska motståndare, liberalen Karl Staaff – ett förebud om den kommande parlamentarismen, enligt Hall. Det fanns ingen riktig vilja från någon sida att ta till stridsåtgärder, betonar Hall, men det fanns en stor risk. Storsvenskt vapenskrammel gjorde de radikala stortingspolitikerna förhandlingsbenägna. I Karlstad, halvvägs mellan de båda huvudstäderna, manövrerade Lundeberg fram ett lyckligt slut. De två statsministrarna (en ärkekonservativ och en liberal) hade nått samförstånd och tackade varann för gott samarbete. Många av oss kommer nog att få höra hårda domar, sa Michelsen. ”Men över oss står framtidens dom. Den skall erkänna, att vad vi här gjort, varit en fredens gärning.” De två skickade fortsättningsvis julkort till varann!

Fredsfursten Lundebergs gloria halkade dock betänkligt på sned vårvintern 1906, när arbetarna vid sulfitfabriken i Mackmyra ville organisera sig fackligt. Företagets disponent Erik Samuel Stefanson lät vräka dem och deras familjer rakt ut i snön, något som upprörde företrädare för alla politiska partier i landet. Christian Lundeberg var styrelseordförande i Mackmyra Sulfit.

Bo G Hall, nu filosofie doktor, är hans barnbarnsbarn.

Barbro Sollbe

Annons