Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gå och se en avskalad Cavalleria Rusticana!

Camilla Dal imponeras av Gefle Musikdramatiska teaters gestaltning av operan, som i sin kammarmusiksättning ihop med solister och kör gör helheten både engagerande och njutbar.

Annons

Pietro Mascagnis verklighetsbaserade svartsjukedrama Cavalleria Rusticana är ett av de mer kända konstnärliga verken från verismen, den italienska 1800-talstil som enkelt kan beskrivas som pessimistisk naturalism. I dag är det premiär för Gefle Musikdramatiska Teaters version i regi av Märit Bergvall.

Jag bevistade genrepet i torsdags och imponerades stort av ensemblens förmåga att skapa engagerande opera med små medel. Det här är en föreställning för både er som har operavana och er som inte har det. Föredömligt kort, gripande och underhållande, med fikapaus i mitten fast det egentligen är en enaktare.

Lokalen är Söders källa, före detta Filadelfiakyrkan vid Södermalmstorg, en utmärkt lokal för musik och sång. Märit Bergvalls uppsättning är avskalad med sparsmakad scenografi och minimal rekvisita. Några bord med rutiga dukar, en dörrkarm med klocka, flaskor, ett par knivar, några potatisar, resten får vi föreställa oss själva, sänghalmen, tavernan och den lantliga byn med kyrkan i centrum.

Fokus ligger på gestaltningen och ensemblens rörelseutspel, och här används flera smarta och effektiva lösningar. Dramatisk koreografi, slow motion varvat med snabbspolning och utnyttjande av utrymmen utanför lokalen och nedanför scenen skapar energisk rytm och bidrar till att göra spelrummet avsevärt större än det egentligen är.

Orkestern är nerbantad till fem stråkar plus piano, fullt tillräckligt för att fylla rummet med såväl ljuva toner (bland annat i det kända Intermezzot) som kraftfulla crescendon, stort brus och tumultartad dramatik. Denna kammarmusikaliska variant fungerar väldigt bra och balanserar de fem solorösterna och kören på ett sätt som gör helheten både engagerande och njutbar. Ja, jag får rentav hålla tillbaka en impuls att applådera på flera ställen där jag inte ska.

Att föreställningen ges på svenska är ett plus, även om jag ibland har svårt att uppfatta orden. Nå, så brukar det vara med opera, det får man ta. Det som går förlorat i verbala melismer tas igen i uttrycket som är stort och dramatiskt. Kring dramats stereotyper, den äventyrlige kvinnokarlen, den otrogna hustrun, den försmådda älskarinnan och den bedragne äkta mannen växer en nog så trovärdig historia fram. Rollerna är satta med omsorg och det är både underhållande och gripande att se och höra John Haque som den något oborstade och äventyrlige Turiddu, Anna-Sara Berencreutz som hans milda moder, Matilda Orrlings levnadsglada och humoristiska Lola, Eva Heldes storslaget förtvivlade Santuzza och Göran Enegårds fånigt sprättige Alfio.

Som ett omkväde genom föreställningen går frågan: ”Går ni/du inte i kyrkan?” Det känns inte bara som en markör från en gången tid utan också som en påminnelse eller rent av varning till oss här och nu. Har du den rätta tron – eller inte... Men mest är det roligt och musikaliskt starkt med duetten mellan Haque och Helde som dramatisk höjdpunkt.