Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gå till kyrkan, hör musik!

Nu startar Staffanskyrkans sommarkonserter: Fem tisdagskvällar med musik av olika slag, från orgel till dragspel och brass.

Annons

Här bjuds en motpol till det annars tämligen ensidiga musikutbudet sommartid, till alla dessa ölserveringstrubadurer och denna schlager. Tänk att ingen talar om Gävle som kulturstad mer, fast det var så nyss. Vi har därmed lärt att kulturens främsta syfte i maktens tidsinställda ögon är att främja annan konsumtion.

Annars duger kulturen till fyllning i gatornas potthål, vet många. I sammanhanget är kyrkan en sann kulturbärare, med kulturverksamhet ständigt och idogt, vid sidan av allt larm och tjat. Här bjuds genuina upplevelser och andlig spis för dess egen skull, biljettpriset dessutom frivilligt: det vi lägger i kollekt.

Brasskvintett och sång först på Staffans program, en spännande, sällan hörd kombination. Uppsalabaserade Linnékvintetten är brassensemblen i framkant, med många uruppföranden av samtida tonsättare och samarbeten med olika solister. Här Eva Selgeryd, sopran, ofta anlitad i kyrkokonsertsamanhang. Konserten blir en resa från barock till nutid med inslag av folkmusik. Somt är skrivet direkt för brassensemble, annat smakfullt arrangerat. Först en kantat av Scarlatti, tema olycklig kärlek. Instrumentalpartier varvas med sång och recitativ i åtta korta satser med varierande tempo och stämningsläge. Ur inledningens sinfonia rullar muller, frigörs snirkliga tonslingor med bestämd energi. Klar sång över långa toner, allt ivrigare, allt mer uppåtstigande. Röst och bleck utgör en utmärkt klangkombination, även om rummets eko bluddrar ljudet väl mycket ibland.

Eva Selgeryd förmedlar stor glädje med sin sång, en närvaro och kontakt i rummet, som att hon fångar in dess akustik med sin öppna mun, bollar den tillbaka, gör oss delaktiga. ”Ni har aldrig hört den här versionen” påstår hornist Lennart Stevensson inför nästa nummer, Bachs välkända orgelstycke Toccata och fuga i d-moll. Det som börjar med ett kraftfullt da-ra-daa, med följande ras av toner. Här börjar det urvasst i trumpetdiskanten för att falla ner i djupaste tubabas. Bleckblås har andra uttrycksmöjligheter än orgel, vilket hörs i de fint sorgsna trumpeterna. Musiken får en ny dimension, helt klart. Eldigare sen, hett flamencostuk och långa toner som får rummet att vibrera. Fugans stämjakt i växande, föränderlig struktur är rent gudomlig, så sköna apreggion och anrop-svar mot det sista bastanta ackordet.

Därpå Four Sierra Scenes av samtida Anthony Plog. Eva läser de vackra, sakrala texterna på svenska inför varje sats: om natur, tid, andlighet. Musiken modern men inte svår. Mäktiga klangberg, solnedgång med nedåtgående stämmor, sordiner ger nattstämning. Folkton i en hornstämma, soluppgång med fanfar och pelare av staplade terser. Tonsättaren Nils Lindberg bor i Gangef, jag har hört berättas hur musiken ljuder från de öppna fönstren i hans hus. Jazz blandat med folkton är hans signum, som i Skänklåt från Floda. Trombonen bär melodin i början för att vandra över i trumpeterna, stämningsfullt och jazzigt blåtonat. C J L Almqvist tycks alltid aktuell, här med Den lyssnande Maria. En ganska nött melodi, men Eva sjunger den fint med lyft, placerad bakom oss i rummet.

Så hornsolo: I Sandvikenbördige tonsättaren Hans Eklunds Fäbodvisa från Gästrikland. Åh, hur den mjuka klangen sträcker ut, målar vidder, ropar, svarar. En norsk locklåt i samma stil sen. Eva sjunger solo, kraftfullt och livsbejakande. Mer folkjazzig Lindberg före en avslutande, bachinspirerad Aria av Villa-Lobos, där sången i ett parti är ordlös och allt drar ut i långa, uttrycksfullt svängande linjer. Sen blir melodin mer spanskt nedåtsläntrande, orden spanska.

Slutet effektfullt i en enda, utslungad ton, som ett konstens försvar: Jag står här, jag vet mitt värde, mig rubbar ni inte! Inte!


Camilla Dal