Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

55 damer på väg mot hemligt mål

/
  • Sällskapet sitter och dricker eftermiddagskaffe i Säterdalen. Busschauffören Jan Vikström rycker ut och hjälper cafépersonalen att servera kaffe.
  • – Jag skiljde mig 1984 och sedan dess har jag inte varit utanför Gävle. Jag har ju ingen bil, säger Majvor Skoglund.
  • Spelmannen Back Christina Kuismin berättar om tyget i hennes folkdräkt.
  • – Dagen har varit jättebra. Jag som har varit så mycket i Dalarna, men ändå hittar de platser som man inte varit på, säger Birgit Mikaelsson.
  • Mona Wennberg, Anita Olsson och Maj Lundblad slog sig ned i skuggan efter lunchen.–Helt fantastiskt. Jag har aldrig varit med om något sånt här förut. Jag trodde inte mina ögon när jag läste annonsen i tidningen om den här resan, säger Maj Lundblad.

Allihop är änkor eller frånskilda. 55 damer, kvinnor och tanter i en buss mot hemlig destination i Dalarna. Följ med Westergrenska stiftelsens bjudresa som ägde rum i torsdags.

Annons

Genom den friska höstluften strilar solens strålar mellan molnen. Bussen plockar upp passagerare på tre ställen i Gävle innan busschauffören Janne Vikström lyfter mikrofonen och hälsar resenärerna välkomna.

– Först ska vi lukta oss till förmiddagskaffet tycker jag, eller vad säger ni?

Hela bussen dränks av ett rungande ja. Första anhalten är Romma bystuga. Långt tillbaka användes huset för att låsa in sjuklingar och smittbärare. Då låg den mitt i skogen, ute i ingenstans, utan risk för sjukdomsspridning. Idag ligger den mitt i byn. Det är inte helt enkelt att höra mannen som berättar om bystugans historia. Ljudnivån är hög i lokalen.

– De är inte tysta. De bara kacklar hela tiden, viskar en dam i mitt öra.

Efteråt i i bussen frågar Janne Vikström om kaffet smakade gott. De förtjusta pensionärerna hurrar. Bussen rullar vidare och ett ibland livligt sorl genomsyrar bussen. Spekulationerna kring resmålet går vilda. Vart är vi på väg? Förslagen är många. Sundborn har vi redan farit förbi, Leksand kanske?

– Hotahejti, verkar det som, säger en av passagerarna.

Den här resan skulle inte ha blivit av om inte Johan Westergren donerat halva sin förmögenhet till välgörande ändamål vid sin död 1917. Han var en grosshandlarson som fortsatt i sin fars fotspår. Rörelsen blev efter hans död en i raden av uppköpta företag som blivit det som vi idag känner som Ica..

I reseannonsen efterlystes ”ensamstående kvinnliga pensionärer”. Resebyrån som arrangerat blev nedringd och platserna tog slut samma dag som annonsen publicerades.

– Vi har gjort åtta-tio resor sedan början av 90-talet, berättar Ulf Häggberg, sekreterare och kassör i stiftelsens styrelse. Vi varierar resmålen men brukar hålla oss till angränsande län. Man kommer inte längre under en dag med buss, tillägger han.

Stiftelsen använder 80 procent av sin avkastning. Pengarna ska användas för att sätta guldkant på tillvaron för äldre ensamstående kvinnor.

– På grund av dålig avkastning har vi inte kunnat göra så mycket på sistone. Jag skulle tro att det blir någonting nästa år. Vi kommer att annonsera i tidningarna när det är dags, säger Ulf Häggberg.

Resan fortsätter mot Tällberg och på Klockargården stiger guiden Klockar Per ombord. Det går inte att ta miste på en viss förtjusning bland resenärerna. När bussen passerar hotell och konferenscenter om vartannat så utbrister en äldre dam:

– Hit måste vi komma fler gånger. Vi måste anordna en konferens här. Vem ska vi förföra för att få pengar?

Klockar Per pratar om indelta soldater, dyngstadsgluggar, kyrkbåtar, 1600-talshus och annat som tillhör en svunnen tid.

Under lunchen på Klockargården underhåller två spelmän, Jon Holmén och Back Christina Kuismin. De spelar några låtar men publiken är mer intresserade av deras folkdräkter och att höra anekdoter från bygden.

Resan fortsätter till Leksands Knäckebröd där resenärerna får fynda på fabriksförsäljningen. När alla satt sig och bussen återigen startat säger Janne Vikström skämtsamt i mikrofonen:

– Och så tillbringar vi de sista två timmarna på Clas Ohlson!

En våg av protester löper genom bussen. Resenärerna stämmer upp i ett unisont och tydligt nej. Chauffören får kapitulera, åker förbi Clas Ohlsons huvudlager och styr kosan mot Säterdalen och doften av eftermiddagskaffe.

– Det var otroligt det här som vi varit med om. Man tror inte att det är sant, säger Gun Rickegård. Vilken bjudresa! Sån här lyx är vi inte vana vid!

– Jag skiljde mig 1984 och sedan dess har jag inte varit utanför Gävle, jag har ju ingen bil. På sista tiden har jag ju fått busskort av kommunen, så då kommer man ut lite. Jag skulle gärna ha velat åka igenom någon stad också. Jag skulle vilja ha sett Sandviken, säger Majvor Skoglund.

Inte långt från Gävle tar en resenär mikrofonen och tackar Ulf Häggberg och Westergrenska stiftelsen för resan. Applåder och busvisslingar fyller bussen som susar hem för att lämna av nöjda och glada resenärer.

Mer läsning

Annons