Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ainas blomsterkiosk ett landmärke i 70 år

/
  • I 70 år har den lilla anonyma blomsterkiosken legat strategiskt på Västra vägen mitt emellan Gamla kyrkogården och sjukhuset. Foto: ANNAKARIN BJÖRNSTRÖM

GÄVLE Det står en liten vit kiosk med gröna knutar på Västra vägen. Runt kiosken prunkar det av blommor nästan alla tider på året. En piggt ansikte med mörka ögon kikar ut genom den lilla luckan.

Annons
I 30 år har Aina Wahlman varit "blomstermadam".
Det var när Aina träffade sin Lennart som hon bytte bransch. Tidigare jobbade hon inom restaurang, bland annat på Kaffekoppen, Pigall, Gefle Wapen, Ugglan, Esso Motorhotel och många andra ställen. Men efter giftermålet med Lennart tog hon över svärföräldrarnas blomsterkiosk i utkanten av Boulognerskogen. Svärföräldrarna hette Anna och Robert Wahlman och hade blomsterodling på Brynäs innan de flyttade till Backa i Valbo med sin verksamhet.
- Jag tror det var Robert som byggde kiosken. Det var nog 70 år sedan. När jag började här fanns det en godiskiosk alldeles bakom, berättar Aina.
Kiosken ska alltså ha stått där den står sedan 30-talet. Den har blivit som ett landmärke för alla som åker Västra vägen till och från Gävle. Då när kiosken var ny kanske resenärerna kom med spårvagnen till ändhållplatsen i Stadsträdgården. Kanske hade kioskens besökare, då som nu, ärende till Gamla kyrkogården eller sjukhuset. Eller ville de köpa med sig en bukett hem efter att ha flanerat i parkerna?
Det borde finnas mycket skrivet om den gamla kiosken som troligen är en av Sveriges äldsta. Men kiosken tycks ha levt en anonym tillvaro, självklar där den står. Länsmuseet vet inget om kiosken, inte heller länsstyrelsen, stadsarkivet eller lokalhistoriker. Inte heller i Gefle Dagblads arkiv finns något. Den enda lilla uppgiften som finns att få är en trist notering i kommunens detaljplan från 1984. Där framgår att kiosken står på parkmark och att den egentligen inte får finnas där, inte mer än tre år i taget i alla fall. Kiosken är alltså varken officiellt kultförklarad eller k-märkt fast den borde vara det.
Kiosken, som inte ens har något riktigt namn, har sina fasta kunder. Aina berättar att en del stamkunder kommer långväga ifrån.
- Många av dem ska till kyrkogården.
Inte tänker de på att ta med spade för att gräva ner krukan. Men det gör inget. Aina lånar gärna ut en spade och ger tips om hur växten ska grävas ner.
- Vattna gärna lite, påminner hon en kund och rättar till en kruka med tändsticksaskar.
Kiosken är varmß och det doftar gott i det lilla utrymmet. På hyllorna trängs buketter, gravljus och cyklamen med kransar som Aina bundit själv. Golvet lutar betänkligt och kassaapparaten gapar lite tandlöst av ålderdom.
En del av det som säljs i kiosken kommer från maken Lennarts odling. Men numera blir det mest småplantor. Åldern börjar ta ut sin rätt och Lennart har blivit allergisk mot ris och flera sorters blommor.
Kund efter kund kommer till kiosken trots att det är mitt i veckan och mitt på dagen. De flesta vill ha ljung att sätta på graven. Några är ensamma och vill prata en stund om den de ska besöka på kyrkogården eller bara språka lite med Aina om vardagen.
- Jag står här nästan jämt. Jag har öppet alla dagar mellan tio och fyra men längre på sommaren. Mitt i vintern brukar jag stänga. Jag blir så trött så då vilar jag upp mig inför påsken. Alla är så glada att kiosken finns.
Aina har hunnit bli 71 år ß och hon vet inte hur länge hon kommer att orka. Ibland känner hon på vintrarna att det får vara nog men när våren närmar sig längtar hon till kiosken och den ständigt ökande strömmen av kunder igen.
- När jag jobbade på restaurang sa jag att om jag någon gång fick eget skulle jag sätta upp fötterna på bordet, säger Aina och skrattar.
Något latmansgöra är det knappast att driva kiosken. Varje morgon och kväll ska plantor, växter och kransar in och ur vagnen. Dagarna går åt till att serva kunderna, vattna blommor, fylla på i hyllorna och putsa växterna. Kommer det inga kunder på en stund binder Aina några kransar eller sätter ihop buketter.
Men vad händer med kiosken när Aina inte orkar längre? Några barn som kan ta över fick hon och Lennart aldrig.
- Jag kanske säljer den, säger hon med en liten bekymrad rynka i pannan.
Att riva kiosken finns inte i ens i hennes fantasi och förhoppningsvis inte heller i myndigheternas planer. Kiosken är en bit lokalhistoria om än anonym.

MONIQA SWÄLAS
026-15 96 28
moniqa.swalas@gd.se

Mer läsning

Annons