Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bakom kapslarna i Gavleån

/

Annons

Mikael Lundberg... just det, det är han med ”kapslarna” på ett par brofästen i Gavleån. Inte så uppskattade som ett monument över migrationen kanske. Så kallas de också i folkmun för ”likkistorna”.

Lite svårt att förstå vad konstnären menar.

Vad har detta att göra med de länsbor från Gävleborg som begav sig av till Amerika på 1800-talet (varav många kom hem igen med nya idéer som utvecklade vårt län). Och varför har han gömt en av de två kapslarna under järnvägsbron? Den syns ju knappt!

Kapsalarna blir därtill lätt smutsiga, de får inte vara i fred för stenkastare och liknande åverkan. Och de är sällan som tänkt är, upplysta inifrån. När jag gick förbi häromdagen på min lunchpromenad längs Gavleån bort mot Gävle Strand hade kapseln på Centralbrons parterr bredvid briggen Gerdas ankare (Juho Sunis sjöfartsmonument) en hätta av snö.

Varför känns verket så misslyckat?

Jag tror att förklaringen ligger i att Mikael Lundberg sysslar med idébaserad konst. Den som lite högtidligt kallas ”konceptuell” och där idéerna ofta ses som viktigare än utförandet.

Den idébaserade konsten kan ju fungera hyggligt (så där i alla fall) på en konsthall dit den konstintresserade går för att han eller hon är nyfiken på konst.

Dessa besökare är nog inte heller behäftade med alltför stora fördomar mot den nyare sortens konst. De är där för att de är intresserade. Tillhör det konstförstående släktet. Eller de som vill förstå.

Men i det offentliga rummet finns mer monumentala anspråk. Och det handlar här om den vanlige medborgarens ”vardagsrum”. Han vill inte ställas utanför, uppfattas som dum, eller känna sig lurad. Då blir gestaltningen a och o, mycket mer viktig än idéerna. Det måste finnas något som man omedelbart uppfattar med sin blick, känsla och (gärna) tanke.

Monumentet ställer krav på konstnären. Han kan bortse från det där med gestaltningen, hävda att idén är viktigare. Men då följer ett motstånd, säkert som amen i kyrkan.

Nå, konstnären kanske gillar det där motståndet.

Den idébaserade konsten kräver ofta många, och långa förhandsinstruktioner.

Det blir ett slags bruksanvisningskonst. Långa, inte sällan tämligen snåriga utläggningar av en kunnig guide eller måna ord (gärna krångliga) på ett papper. Det är sällan så lättillgängligt.

Men på en konsthall har man förstås en hel del tid att sätta sig in i konceptet.

Lite annorlunda när man intet ont anande promenerar runt i det offentliga rummet. Där ställer man sig inte och läser ur papper.

PÅ Millesgården på Lidingö utanför Stockholm kan man just nu se en utställning med Mikael Lundbergs verk. Jag kan på en gång säga att här inne i en (nybyggd) modern konsthall funkar Lundbergs kons mycket bättre än i Gavleån.

Ett par kapslar finns här också, ”Kapsel S” och Kapsel M”, en mindre och en större, gjorda år 2000. De är eleganta, fint upplysta, snygg finish (ingen åverkan). Ur dem strålar en gåtfull mystik.

Så också i andra verk i vilka, ser jag i en mer än lovligt snårig ”bruksanvisning” , Mikael Lundberg vill ”undersöka livets innersta frågor”

Och det låter ju något.

Han frågar sig vilken människan är. De ämnen han tar upp är ”svårgripbara, frustrerande och fascinerande”.

Så sant.

Titeln är poetisk, bokstavligen, lånad av poeten Magnus William-Olsson. ”Introduktionen” laborerar med tanken att det handlar om att stiga ur ”tänkta bestämmelser” som ”trosläror, regelsystem och marknadskrafter skriver in individen i”.

Skribenten har garderat med ett frågetecken, vilket verkar klokt.

Jag går mest omkring i utställningen och försöker låta bli att ”förstå” Det blir liksom så pretentiöst när frågorna gäller livet självt, livets hemligheter. Vad vet man om dem?

Vad jag ser är ett fascinerande verk med böcker nermalda till vackra minnesbestar med hela vårt kulturarv liggande i en monter.

Fjättrar det oss? Gör det oss visare?

Ingen vet. Men visst kan man använda sig av det,

Behålla texterna som vänner och tröst.

Satyren Marsyas från den grekiska mytologin hör till kulturarvet. I sitt övermod tävlar han på en hittad vallflöjt mot Apollon.

Han förlorar förstås (man ska inte sätta sig upp mot gudarna!). Segrarens lott är att bestämma förlorarens straff. Apollon bestämmer att Marsyas ska flås levande.

Så har också Mikael Lundberg gjort.

Han har flått sig själv och hängt upp skinnet på en krok och i utställningen hänger det på väggen i all sin ömklighet.

Ändå utstrålar verket i allt sitt nederlag och i all sin fulhet ett slags styrka. Eller säg närvaro. En konstnärlig gestaltnings närvaro.

En idé så utmärkt utförd att man önskat att han tänk just så när han gav sig i kast med monumentet i Gavleån.

Mer läsning

Annons