Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bonus och tiggarmössor

/

Annons

misstankar om att en moralisk dekadens uppstår när personer inom såväl den privata som den offentliga sektorn når tillräckligt höga höjder. Chefer och verkställande direktörer som befinner sig på toppen av karriärstegen, oftast omgivna av män i mörka kostymer, tycks tappa fotfästet och en sorts normförskjutning inträffar. Ingen större märkvärdighet egentligen då alla subkulturer har sina speciella uppförandekoder.

Problemet är att vistas man tillräckligt länge i en homogen miljö så riskerar man att tappa förmågan att se helhetsperspektivet. Verklighetskontakten ger vika för de mest befängda idéer.

Som när de högsta cheferna för blödande Ford, Chrysler och General Motors tog en privatjet med destination Washington för att äska statligt stöd. Men när cheferna drog fram tiggarmössan revolterade skattebetalarna. Varför skulle deras pengar pumpas in i form av statliga stöd när cheferna för de biljättar som tvärnitat inte ens symboliskt kunde visa respekt inför den prekära situationen?

om huvudlöshet uppstod när AB Volvos styrelse bestämde sig för att höja taket för den rörliga lönen, från 50 till 60 procent, för de 250 högsta befattningshavarna. Inte nog med det, styrelsen ansåg det klokt att även utöka antalet aktier i incitamentsprogrammet. Nu backade i och för sig styrelsen efter såväl intern som extrem kritik.

När finanskris och skenande lågkonjunktur tvingar koncernen att banta personalstyrkan med över 16 200 anställda – 7 700 har varslats i Sverige – borde minsta möjliga verklighetsförankring ha förpassat förslaget rakt ner i papperskorgen. Men icke. Samtidigt som koncernchefen Leif Johansson tiggde pengar av skattebetalarna, och styrelseordförande Finn Johansson knackade på näringsminister Maud Olofssons dörr och bönade om statliga medel, så planerades bonuskalaset.

galgen är förstås bättre än ingen alls, men frågan om huvudlöshet kvarstår.

När nu IF Metall öppnar dörren för ett historiskt lönesänkningsavtal för fackets medlemmar vore det klädsamt om de pressade företagsledarna i Sverige, från sin plats överst i den ekonomiska näringskedjan, anammade en helhetssyn på bolaget.

Samma resonemang gäller förstås för bonuskulturen och vd-lönerna i våra statliga bolag och myndigheter. När minussiffrorna lyser röda i balansräkningen ska de som ansvarar för förlusterna inte kunna räkna hem fantasibelopp i miljonklassen.

Nästa vecka ska EU:s finansministrar diskutera nya riktlinjer för bonussystem som ska utgöra underlag för toppmötet i vår. Innan finansminister Anders Borg ger sig in i diskussionen måste han för trovärdighetens skull se över regelverket på hemmaplan.

Internationellt har ett antal företagsledare sympatiskt nog avstått från olika varianter av överlön; vissa av empati och återhållsamhet, andra av statliga inskränkningar. I Sverige brukar, på goda grunder, den sammanpressade löneskalan och de höga marginaleffekterna framföras som ett problem. Men ska det resonemanget tåla granskning måste lönepolitiken vara omvändbar. Förutsättningen för frikostiga bonusavtal i goda tider är måttfullhet i sämre tider. Den ena handen kan inte ta emot bonusar medan den andra handen håller i tiggarmössan.

Mer läsning

Annons