Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Det är dags att vända blad”

/

Vuokko-Vera Persson Boman var under många år en viktig person för de finska romerna i Gävle. Bland annat fick hon både barnen och de vuxna att gå till skolan. Men när hon slutade sin tjänst för tre år sedan fanns knappt några finska romer kvar i Gävle.

Annons

– Två släkter blev osams och för att undvika vendetta flyttade de flesta familjer från Gävle för ungefär tio år sedan, berättar Vuokko-Vera. Vendetta är ett gammalt, primitivt hedersrelaterat sätt att se på rättvisan. Gör du något mot mig vänder jag det mot dig eller din släkt. Det är inte kultur men vissa släkter har det kvar.

Vuokko-Vera skulle önska att såväl romerna själva som samhället i övrigt öppet kunde diskutera den här typen av hedersvåld precis som man gör med hedersvåld mot unga kvinnor i andra kulturer.

– Romerna har bott i Sverige i 500 år och varit bofasta i 50 år. De måste göra som kungen – vända blad och inte bara prata diskriminering.

På 1970-talet jobbade hon i skolan med finska barn. Men när de finska romerna kom till Gävle på 1980-talet fick Vuokko-Vera nya arbetsuppgifter. Eftersom hon kan finska blev det hennes uppgift att försöka få barnen till skolan men för att få kontakt med barnen krävdes också kontakt med föräldrarna. En tjänst som familjepedagog inrättades på invandrarcentrum. På 1990-talet flyttades tjänsten till socialtjänsten.

– På 80-talet gjorde vi hembesök hos de finska romerna och berättade om skolgång och vi hade en utbildningsgrupper för vuxna på KomVux som blev en del av KomVuxs ordinarie verksamhet. Föräldrarna hade ju inte varit bofasta och inte gått i skolan. Nu blev de bofasta och fick nya möjligheter men mentalt var de fortfarande på resa.

Enligt Vuokko-Vera blir romerna fortfarande diskriminerade men eftersom de är vana vid det har de också en styrka att bemöta diskrimineringen. Själv är hon visserligen från Finland men inte rom. Däremot har hon fått känna på diskrimineringen eftersom många i omgivningen tagit henne för rom och hon har umgåtts mycket med romer.

– Jag är ju mörk och kan se lite vild ut, säger hon skrattande. Men det kan inte stanna vid det gamla. Ryggsäcken är för tung att bära i 500 år till, tillägger hon med allvar i rösten.

Vuokko-Vera ställer också frågan varför romerna väcker så mycket känslor.

– Är det för att andra känner sig bättre än dem eller.....

Nu var Vuokko-Vera inte först med att försöka få romerna att gå i skola och bli bofasta. Våren 1957 tog drätselkammaren i Gävle upp zigenarfrågan. Länsstyrelsen hade kommit med ett betänkande och socialvårdsdelegationen hade yttrat sig. Utredningen konstaterade att det fanns ett stort behov av att förbättra zigenarnas skolgång och boende.

Behovet av individuell rådgivning och anpassning ansågs vara så stort att en särskild zigenarkonsulent rekommenderades. De ambulerande zigenarna föreslogs få övergångsbostäder i monteringsfärdiga trähus av baracktyp. Även läger för de zigenare som fortsatt ville resa diskuterades men inget konkret kom fram.

Drätselkammaren gav både ris och ros till utredningen. Den föreslagna zigenarkonsulentens verksamhet ”antages komma att giva snabba och goda arbetsresultat” men nu handlade det om en minoritet, ungefär 750 personer, så problemet ansåg litet även om analfabetismen och vandringslusten ansågs som störande. De föreslagna barackerna fick bakläxa eftersom det skulle bli en klasstämpel. Bättre då, tyckte drätselkammaren, att gå till grunden med problemet och inte komma med nödlösningar.

Om Gävle verkligen gick till botten med problemet eller inte låter vi vara osagt men nästan tio år senare framstod tattarna inte fullt så problematiska. I februari 1965, skrev Ture Edbom, då en av Gävles ledande politiker, några artiklar i Arbetarbladet under rubriken ”Problemet som försvann. Tattarräkningen också ett jubileum”.

Edbom skriver bland annat att kungen gav Socialstyrelsen i uppdrag att räkna landets tattare eftersom tattarplågan ansågs så svår. Det visade sig att det 1965 fanns 326 tattare i länet varav 36 i Gävle. I inventeringen ingick även en rasbiologisk undersökning men några speciella kännetecken hittades inte. Enligt Edbom så var problemet att tattarna förde ett kringflackande liv, hade en stark sammanhållning mot övriga befolkningen, talade ett eget språk, var asociala och kriminella samt hade en livsföring där bland annat barnrikedom ingick, vilket i sin tur ledde till armod.

Vilka var då tattarna? Enligt Edbom var de kvinnliga tattarna äktenskapsbryterskor som rymt, kvinnor med nymfomana drag, änkor med barn och svagbegåvade. Männen var soldater som avskedats, utländska legosoldater som rymt, obesuttna, äventyrslystna, brottslingar, svagbegåvade, sjuka och lytta.

I den tredje och sista artikeln kommer Edbom fram till svaret på rubriken. Enligt honom försvann problemet med tattarna i och med att deras yrken försvann och de tog vanliga jobb, självhushållning byttes mot byteshushållning och toleransen ökade.

Mer läsning

Annons