Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En av fem går aldrig till tandläkaren – det vill chefen ändra på

/
  • Maria Lönnbark vill hitta sätt att nå ut till dem som aldrig går till tandläkaren

Maria Lönnbark har levt och verkat i folktandvården i över 30 år. Nu har hon fått chansen att också leda den. Hon brinner för att inspirera sina medarbetare – och få gävleborgarna att tänka mer på sin tandhälsa. I dag går en av fem aldrig till tandläkaren.

Annons

Det har hunnit gå drygt fem månader sedan Maria Lönnbark tog plats som högsta chef för landstingets tandvård, Folktandvården Gävleborg.

Då rådde stor turbulens i verksamheten. Företrädaren hade just fått sparken. Ekonomin var i gungning och såväl styrelse som anställda var missnöjda med situationen.

När GD i dag träffar Maria Lönnbark på folktandvårdens kontor en trappa upp i det pampiga gamla Sparbankshuset i Gävle märks inget av höstens oro. Maria har dukat fram kaffe och kex med ost i sitt arbetsrum. Hon ger ett avspänt och välkomnande om än lite reserverat intryck.

– Jag är inte så van vid journalister, säger hon lite urskuldande.

Att styra folktandvården är en tuff match. Vd-posten har varit något av en katapultstol ända sedan verksamheten gjordes om till bolag 2007. Maria Lönnbarks företrädare har båda blivit petade av styrelsen. Själv tvekade hon dock inte att ta på sig uppdraget som tillförordnad vd när hon blev tillfrågad.

– Det här var inget jobb jag gått och drömt om precis. Men jag kände samtidigt att det skulle bli roligt, att jag hade kunskaper och erfarenheter som kunde vara till nytta.

Efter över 30 år som tandläkare och chef på olika nivåer i folktandvården tyckte sig Maria Lönnbark ha en bra bild av vad verksamheten och dess viljestarka och engagerade medarbetare behövde.

 – Jag har ett tydligt verksamhetsperspektiv i mitt ledarskap. Jag vill vara ute så mycket som möjligt bland mina medarbetare och inspirera och motivera. Där ligger min styrka. Sedan är det givetvis nödvändigt att ekonomin går ihop. Som bolag har vi ett oavvisligt resultatkrav på oss, säger hon.

Det första hon gjorde som vd var att avskaffa en mellanchefsnivå i organisationen. Syftet var inte bara att spara pengar utan också att minska avståndet mellan vd och tandklinikerna.

– Jag vill jobba nära klinikcheferna. Vi måste känna att vi är en organisation där alla drar åt samma håll.

Tillsättningen av Maria Lönnbark väckte spekulationer eftersom hon är gift med Svante, landstingsdirektör i Gävleborg. Var det han som ”ryckt i några trådar” för att ordna ett toppjobb åt hustrun?

Nej, detta förnekades naturligtvis av alla inblandade. Maria säger att hon aldrig mött några sådana antydningar. Jävsproblematiken finns där men har lösts genom att Svante inte längre företräder ägaren landstinget i relationerna med folktandvården.

Själv ser Maria inga problem med makarnas rollfördelning.

– Han är han och jag är jag.

Maria Lönnbark är i dag naturaliserad gästrike. Men hon är född och uppväxt i Stockholm. Fadern, Paul Bäckström spelade fiol och var riksspelman. Som barn ägnade sig Maria mycket åt musik. Hon gick på Adolf Fredriks musikskola och blev ”musikalisk allätare”.

– Jag lärde mig tycka om alla sorters musik. Det är jag väldigt tacksam för. Musik förenar människor, säger hon.

Maria spelar fortfarande gärna piano, bara ”till husbehov” som hon framhåller. Fram till nyligen hade hon faktiskt tre pianon hemma.

– Tyvärr var vi tvungna att göra oss av med ett av dem, farmors gamla, när vi flyttade från villan i Hofors till lägenheten i Gävle.

Händerna har Maria flitigt fått använda även i sitt arbete. Hon ser på tandläkaryrket som ”ett akademiskt hantverk” där både hand och huvud är inblandade. Det är ett arbete hon trivts mycket bra med. Det var också yrkesvalet som förde henne samman med Svante. De träffades på tandläkarhögskolan i Stockholm.

Efter utbildningen bestämde sig paret för att pröva lyckan ute i landet. Slumpen förde dem till Hofors där de fick jobb på den lokala tandvårdskliniken 1978.

– Från början var vi inställda på att stanna i högst något år. Men vi kände oss så väl mottagna och trivdes så bra i Hofors att vi blev kvar.

När Maria började som tandläkare rådde stor tandläkarbrist på många ställen i Sverige. I dag är läget betydligt bättre. Men fortfarande måste folktandvården anstränga sig hårt för att kunna bemanna alla kliniker i länet. Med de pensionsavgångar som väntar inom de närmaste tio-femton åren kommer det att bli ännu tuffare.

En annan stor utmaning är att upprätthålla en god tandhälsa i befolkningen. I dag är det många vuxna – cirka en av fem – som aldrig går till tandläkaren. När de väl söker tandvård har det många gånger gått för långt.

– Det är så synd när unga människor drar på sig stora hål som måste rotfyllas. Det blir dyrt och besvärligt för dem helt i onödan, säger Maria.

Ekonomi, tandvårdsrädsla och kulturell bakgrund är faktorer som bidrar till att människor håller sig borta från tandvården.

– Vi måste bli bättre på att fånga upp de här grupperna. Men det finns också ett individuellt ansvar. Även om man känner sig frisk och tycker att man sköter tänderna är det viktigt för en själv att man har en regelbunden kontakt med tandvården.

Mer läsning

Annons