Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En tur på väg 56 kan kosta dig livet

Andra vägar är sämre än väg 56. Det finns inte pengar. Det är regeringen som bestämmer, inte vi. Och så vidare.

Annons

Trafikverkets argument för att göra ingenting åt en väg som regelbundet kostar och raserar liv är många. Det mest föraktfulla är det kanske vanligaste; trafikanterna måste lära sig att anpassa sig efter vägen.

Olyckan dagen före julafton berodde sannolikt på förarfel, är Trafikverkets teori. Föraren missbedömde kurvan och halkan, körde för fort och fick sladd. Alltså inget fel på vägen. Enligt samma resonemang behöver vi inga bilbälten eller barnbilstolar. Anpassar vi oss bara efter trafikförhållandena så behöver vi aldrig tvärbromsa eller fara av vägen och allt är finemang. Det är inte vägen, det är du.

Säg det till Joel Lindholms anhöriga, säg det till de två små barn i Sandviken som står utan föräldrar, säg det till Lii Tjörneryd, som i 20 år kämpat med svåra skador som hon aldrig blir fri från. De borde ha anpassat sig efter vägen.

Jag vågar påstå att ingen förare är så klanderfri att han eller hon kan förutse varenda försvårande omständighet i trafiken. Vi blir bländade, vi får sladd, för en kort sekund kanske vi har tankarna på annat. Det är här den säkra vägen kommer in. Att få sladd på en mötesfri väg med vägren är inte samma sak som att få sladd på väg 56 utan vägren.

Men så kan jag ju inte resonera, säger Göran Selander åt mig. Vi har den väg vi har. Okej, Göran. Då kör vi den linjen hela vägen. Tänk vad mycket pengar vi ska spara; inga räcken till broar, inga skyltade järnvägsövergångar, inga mitträcken. Vi lär oss att anpassa oss bara. Enkelt. Lite svinn på vägen får vi räkna med. Tills vi har lärt oss.

Jag förstår att det fattas pengar, 80 miljoner har jag fått veta av Trafikverket, och jag förstår att det är regeringen som fattar beslut om vilka vägar som ska prioriteras. Men jag förstår också att Trafikverket står för underlaget till regeringens beslut. 80 miljoner låter ju som väldigt mycket pengar för de flesta av oss, men då kan man tänka på att regeringen bara för 2011 anvisat 39,8 miljarder för området transportpolitik. För den nationella planen för Sveriges transportsystem 2010-2021, där 56:an alltså inte finns med, satsas 482 miljarder kronor.

Och, som Lii Tjörneryd säger; vad kostar inte alla olyckor samhället med räddningsinsatser, sjukvård, rehabilitering och försäkringskasseersättningar? Eller som Malin Lindholm, som förlorade sin lillebror Joel till vägen, funderar: Vad hände med nollvisionen. Gäller inte den längre?

Jag kanske är väl elak nu. Där jag ser iskall cynism kanske det i själva verket bara finns aningslös byråkrati. Nånstans känns det lite bättre, men inte mycket. Jag tänker på infomötet om vägen i Bygården i Överhärde. Oroliga människor, på olika sätt beroende av vägen, hade kommit för att äntligen få höra hur Trafikverket tänker om vägen, att något skulle göras äntligen. I två timmar fick de höra om förstudiers historia på byråkratiska med pärlor som: ”Olycksfrekvensen är hög, men i jämförelse med andra vägar förväntad”.

När man inte kan räta ut vägen då kanske man måste skaffa en ryggrad och räta ut ryggen. Säga vad det handlar om: vägen är kass, men det finns inte pengar. I alla fall inget vi tycker är värt att lägga pengarna på. Räkna med att en tur på väg 56 kan kosta dig livet. Det är inte du, det är vägen.

Det hade varit hederligare än att skylla på offren.

Mer läsning

Annons