Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Finska krigsbarn står utanför

/
  • ”Det är oerhört viktigt att de finska barnen som kom hit under kriget får samma rätt och skadestånd som de andra barnen får” säger Irja Olsson, ordförande i riksförbundet Finska Krigsbarn.
  • Arja var tio år när hon kom till Sverige, Irja sju år och yngsta systern Irma 2,5 år. Fotografiet är taget 1944.
  • På måndag släpper Irja Olsson boken om sin uppväxt ”Soldatens dotter”

De finska krigsbarn som kom till Sverige under 40-talet får varken erkännande eller skadestånd för de grymma förhållanden som en del levde under. Ett nytt lagförslag kan komma att utesluta dem.

Annons

På en solig veranda i Hille sitter Irja Olsson, 75 år. Hon är ordförande i riksförbundet Finska Krigsbarn och ett av 70 000 finska barn som kom till Sverige under andra världskriget.

Hela dagen har hon suttit vid datorn och skickat ut en omfattande rapport som hon och riksförbundet jobbat med i veckor. Rapporten skickas till medier, den svenska och finska regeringen och till politiker.

Det är nämligen ett nytt lagförslag på gång där personer som blivit utsatta för vanvård och övergrepp då de blivit fosterhems- och barnhemsplacerade i Sverige ska få 250 000 kronor i ersättning.

Förslaget gäller de barn som blivit omhändertagna från 1920 fram till 1980.

Men de finska krigsbarnen som kom till Sverige under 40-talet står utanför det nya lagförslaget, argumentet ska vara att de finska föräldrarna skickade iväg barnen av egen fri vilja och det ska finnas en brist på formella beslut om sociala tvångsåtgärder från det svenska samhället.

– Det är märkligt. Vi var ju på samma ställen som barn, levde på samma barnhem och upplevde samma missbruk, säger Irja Olsson och visar upp den tjocka luntan med papper.

Hon har bott i Sverige sedan mitten av 1950-talet, men historien startar långt dessförinnan. Irja Olsson växte upp i en ort som låg några mil utanför Haparanda. Fadern var soldat vid den finska fronten och på hemma- plan fick kvinnorna arbeta hårt.

– Det viktigaste var att männen fick mat och när familjen behövde söka socialt stöd sa man att om ett barn skickades iväg så skulle man kunna få stöd.

Det gick rykten i Finland om att de barn som skickades till Sverige skulle få det fantastiskt. Samtidigt förbjöds folk att kritisera barntransporterna.

1944 anlände 222 finska barn till Hofors. Irja Olsson och hennes två systrar var tre av dem. Irma och den äldsta systern blev kvar i åtta månader, den yngsta i fem år. De hamnade i olika familjer men hade turen att bli behandlade väl. Men många krigsbarn upplevde en helt annan verklighet. En del blev sexuellt utnyttjade och andra misshandlade, när barnen kom tillbaka till Finland var de i sämre skick än när de rest iväg.

– Det är grymma saker som många var med om och sådant lämnar spår och skam, en del har inte vågat berätta om saker som har hänt förrän de blivit gamla. Vi anser att det är ett stort misslyckande att man skickade barnen till Sverige. Det är oerhört viktigt att de finska krigsbarnen får samma rätt och erkännande som alla andra. Ett erkännande skulle betyda att man visar att det inte var barnens fel att de inte blev väl omhändertagna här.

Totalt kom 4 000 finska krigsbarn till Gävleborg, enligt Irja Olsson var de svenska myndigheterna väl medvetna om att en del krigsbarn inte behandlades väl i sitt nya land. Samtidigt hade det svenska samhället erbjudit sig att ta hand om barnen.

Själv återvände hon till Sverige under 50-talet och jobbade på kafé och som hembiträde. Snart träffade hon sin nuvarande make och efter det har hon jobbat som journalist.

– Jag kommer från ett land där man inte ger upp, det här måste vi lösa. De ska ha starka argument för att vi inte ska få ett erkännande, säger Irja Olsson och tittar på ett suddigt fotografi som togs på henne och hennes två systrar strax innan de skickades iväg till Sverige. Två systrar ler, den tredje gör det inte.

Mer läsning

Annons