Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fönstren vibrerade – jag förstod ingenting

Allting började med en stor smäll. Tusentals Oslobor befann sig, precis som jag själv, hemma och gjorde det ena och det andra när det plötsligt dånade genom kvarteren som om ett helt höghus hade kollapsat.

Annons

Den första tanken som slog oss i den märkligt tysta stund som följde efter smällen var att huset blivit träffat av blixten. Den försvann lika snabbt när fönstren sedan började vibrera och vi kände trycket. Jag vågar använda ordet kusligt. I just den stunden förstod man ingenting. Sedan förefaller det sig bara bli värre och värre.

Efter bombningen av Regeringsbyggnaden i Oslo i går samt dödsskjutningarna på Utøya är staden självfallet inte sig lik. Fortfarande hittas lik ute på Utøya och sjukhusen är fulla av skadade människor från de båda attentaten.

Trots att medier och myndigheter gått ut med att man bör begränsa användandet av nätet rings det fortfarande frekvent, anhöriga vill veta läget liksom de som bor här i Oslo och försöker få grepp om detta.

Nästan direkt efter bombattentatet mot regeringsbyggnaden började restauranger och butiker i centrum att stänga. All trafik stannade upp i samma stund och vissa kommunikationer är avblåsta fortfarande. Militärpolisen ryckte in och spärrade av stora områden mitt i centrala Oslo, bland annat kring slottet, dess park och huvudgatan samt kring regeringkvarteren och polishuset och fortfarande idag kan jag se dem patrullera omkring i närheten. Det ger såklart en mycket förvirrad och udda känsla i och med att Oslo tidigare varit en avslappnad och bekymmerslös stad. Hur läget är vid Utøya vågar jag inte svara på, men enligt nyheterna väntar fortfarande anhöriga på ett hotell i närheten på att få veta om deras nära och kära klarat sig eller inte.

Stämningen är helt klart låg, vissa gånger förvirrad och många gånger ilsken.

Den restaurang jag jobbar på ligger ynka tjugotalet meter från regeringsbyggnaden där bomben detonerade. Jag hade tagit en extra ledig dag på min sjukanmälan och befann mig hemma. När jag insåg detta hade jag plötsligt noll handlingskraft, tills jag förstod att jag måste ringa en av mina kollegor. Som tur var så hade alla, inklusive gäster, klarat sig utan större skador men det var många som hade fått glassplitter och djupa skärsår i huvudet.

Det jag personligen upplevde som värst efter ovissheten över hur mina kollegor mådde, var den katastrofala presskonferensen som hölls senare på kvällen med statsminister Stoltenberg och justitieminister Storberget. Knappt några konkreta svar på någonting, bara ett tal om att vi ska ta hand om varandra. Vi vet att vi ska ta hand om varandra, men vi vet inte varför detta hänt.

När det sedan stod klart att en Anders Behring Breivik var ansvarig åtminstone för skjutningarna på Utøya kom hatet. Att han är Norges mest hatade man är vid denna tidpunkt ingen som helst överdrift. Detta är vad alla pratar om, kanske mycket för att många behöver prata om det.

Även om det bara gått knappt ett dygn sedan detta inträffade har folk börjat städa upp i de värst skadade områdena som inte är avspärrade. Glasrutor sätts på plats, bråte sopas upp från gatorna, men trots det är det på många håll fortfarande en krigszon.

Jag vågar använda ordet kusligt igen.

Glasrutor sätts på plats, bråte sopas upp från gatorna, men trots det är det på många håll fortfarande en krigszon.

Jag vågar använda ordet kusligt igen.

Mer läsning

Annons