Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hans väntar fortfarande

/
  • Hans Östman är 45 år gammal och väntar fortfarande på att få sitt första egna hem.

45-åriga Hans Östman har väntat i hela sitt vuxna liv på ett eget hem.

Annons

– Jag har varit bostadssökande sedan 1985. Det går an att bo ”hemma”, jag har ett eget rum åtminstone. Men jag vill ha en egen lägenhet och självständigt liv precis som alla andra, säger den 45-årige Hans Östman.

Trots ihärdiga försök att hitta något annat har han gång på gång knuffats tillbaka in i pojkrummet hos föräldrarna i Furuvik.

Han hann bli 28 år innan han fick diagnosen Aspergers syndrom.

Diagnosen gav svar på många frågor, han hade under hela sin uppväxt känt sig ensam och utanför. I skolan blev han utfryst och mobbad och under ungdomsåren drog han sig undan och blev allt mer sluten. Hans liv som vuxen har varit en kamp för att bryta isoleringen och för att få ett jobb och en egen lägenhet.

Efter år av väntan fick han 2008 äntligen flytta hemifrån. Men lägenheten på Ladugatan i Gävle blev inte alls vad han tänkt sig. De andra med Aspergers syndrom som bodde där höll sig för sig själva medan han själv sökte kontakt med andra. Han stod ut i två år innan det i somras var dags att flytta hem till mamma och pappa igen. Drömmen om ett eget hem gick i kras. Desperat tackade han ja till något som egentligen inte passade honom.

– När jag blev erbjuden lägenheten var jag tveksam, men jag kände mig tvingad att ta den, det fanns inga andra alternativ. Jag trivdes inte alls där. Stöket och bråken i området gjorde mig väldigt orolig. Jag har alltid en oro inom mig och den blev för svår att hantera när jag bodde där.

Efter misslyckandet med Ladugatan är han inte säker på att kommunen verkligen kan ge honom det boende han behöver.

– Jag har höga och speciella krav på hur jag vill bo och än så länge har kommunen inte erbjudit något som passar mig. Jag behöver både kunna vara för mig själv och få umgås med andra. Jag vill inte sitta ensam på midsommarafton och nyårsafton utan att ha någon att fira med.

Hans Östman gör sitt för att förbättra villkoren för andra med Aspergers syndrom. Han är vice ordförande för Autism & Aspergerföreningen i Gävleborg och är LSS-representant, det är han som ordnar att medlemmarna får hjälp av jurister att strida för sina rättigheter. Han föreläser om sitt funktionshinder på skolor och han har skrivit en bok om hur lärare kan hjälpa elever med Aspergers syndrom.

– Föreningen är min väg ur isoleringen. Nu är det jag som ställer de jobbiga frågorna som de i kommunen har svårt att svara på. Det har hänt att jag har fått ordentliga utskällningar av politiker och tjänstemän bara för att jag har stått på mig för medlemmarnas skull.

LSS antogs som lag 1994 med syftet att se människorna bakom funktionshindren och bli kvitt de gamla institutionerna. Men Hans Östman tycker att lagen är tandlös och ifrågasätter om den alls haft någon verkan. En slutsats som också antyds i Socialstyrelsens senaste tillsynsrapport om kommunernas arbete med LSS-insatser.

– Det har inte hänt någonting egentligen. Det är bara en annan lag med ett nytt namn som inte följs av politiker och tjänstemän. Men jag lever på hoppet om att det någon gång ska bli bättre för oss. Det som framförallt saknas är kunskap om oss med Aspergers syndrom, vi måste få hjälp att komma ut i samhället och få en ärlig chans att bli en del av det.

När jag blev erbjuden lägenheten var jag tveksam, men jag kände mig tvingad att ta den, det fanns inga andra alternativ. Jag trivdes inte alls där. Stöket och bråken i området gjorde mig väldigt orolig. Jag har alltid en oro inom mig och den blev för svår att hantera när jag bodde där.

Det har inte hänt någonting egentligen. Det är bara en annan lag med ett nytt namn som inte följs av politiker och tjänstemän. Men jag lever på hoppet om att det någon gång ska bli bättre för oss.

Mer läsning

Annons