Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon slutade äta i mellanstadiet

GÄVLE - Man är expert på vad man ska äta och hur man ska äta, men man gör det inte, säger Karin.
Större delen av hennes liv har kretsat kring mat och hon har haft diagnosen anorexia. Nu ser hon med tillförsikt på framtiden.

Annons
Hon är på väg tillbaks till jobbet igen, har fått barn, hittat tillbaka till sin egen vilja och ser annorlunda på sitt liv, kan njuta av det.
- Vissa dagar känner jag mig glad, det gjorde jag aldrig förut, säger hon.
Karin, som inte vill ha sitt riktiga namn i tidningen, går fortfarande i samtal. Att hon fått barn tror hon är en förklaring till vändpunkten, en annan den kognitiva beteendeterapi som psykologen pratade om under en intensivutbildning (se artikel intill).
- Jag får ofta tänka på att vända på tankarna, säger hon.

Alltihop började på mellanstadiet. Hon bestämde sig för att sluta äta, men säger att hon bara har diffusa minnen från den här tiden och inte vet varför. På sommarlovet mellan femman och sexan tappade hon vikt snabbt. Hennes föräldrar tog henne till skolhälsovården och så småningom blev hon bättre.
- Ända sedan dess har det alltid funnits med mig. Jag har aldrig kunnat sitta ner och äta middag normalt.
I sjuan började hon träna mycket och periodvis blev hon sämre och gick ner mycket i vikt. Under högstadiet och gymnasiet tappade hon sitt kompisgäng.
- De orkade inte med det.

En termin var hon också så sjuk att hon inte kunde gå i skolan. Hon och föräldrarna gick i samtal på barnpsyk. Efter gymnasiet flyttade hon till Stockholm för att plugga, men hoppade av eftersom problemen gjorde det för jobbigt.
Tillbaka i Gävle fortsatte hon på högskolan och tog examen. Men hon höll sig undan sociala saker som gemensamma måltider och var trött och okoncentrerad eftersom hon åt för lite. Hon fick depression och ångest och sjukdomen har tagit mycket kraft.
- Den har förstört mycket för mig.
Det har också varit svårt för hennes familj.
Hon har gått i samtal även som vuxen, men det var först när hon gick två intensivutbildningar som hon kände att hon hade nytta av något. De var oerhört påfrestande, men efter den andra kände hon efteråt att de hade hjälpt henne.

Under sina sjukdomsår har hon tyckt att det har varit krångligt att få hjälp eftersom det krävts att olika läkare skrivit remiss. Hon har ibland känt sig ifrågasatt för att de inte tyckt att hon varit tillräckligt underviktig. Därför tycker hon att det är bra att det inte behövs remiss till Kristallen. Hon tror också att hjälpen är bättre än när hon själv blev sjuk.
- Det är viktigt att börja harva i det så fort som möjligt.
Mat är fortfarande inte okomplicerat för henne. Hennes tankar kretsar ofta kring det, hon kan tycka att det är svårt att äta och undviker att äta tillsammans med personer hon inte känner väl. Men hon känner att hon tänker på ett annat sätt om sig själv nu, tack vare den kognitiva terapin.
- Många tror att man är fåfäng, men det finns inget mer jag vill än att ha ett normalt liv.
Anna Bagge
026-15 96 47
anna.bagge@gd.se

Mer läsning

Annons