Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I skottlinjen i Söderhamn

/

Hon gjorde kriminaltekniker Sven-Olof Sandqvist i Gävle till sin samarbetspartner och fick Lars Melin på Söderhamnspolisen att hjälpa henne skjuta 17 kulor i en dörr. Linda Shamma Östrand skyr få konstellationer och är kanske just därför en av de mest spännande konstnärerna i dag och så kommer hon från vårt län, född i Enånger och blev Länskonstföreningens Yngrestipendiat 2010. Konvergeringspunkt kallar hon den, installationen på Kvarnen i Söderhamn, där hon betonar vikten av samarbetet mellan konstnären och polisen. Kriminalreporter Johan Ronge och konstkritiker Sanna Wikström tog sig dit.

Annons

Sanna Wikström: Johan, vi börjar ju i det här ur lite olika synvinklar. Jag kan ge mig i kast med estetiken genast, medan du i och med dit yrke måste följa ”polisspåret”. Hur ser du på kriminalteknik och kriminalteknikers roll?

Johan Ronge: Kriminalteknik är avancerat men väldigt jordnära. Det är för mig tröstlösa gryningstimmar av att samla ihop cigarettfimpar i papperspåsar utanför en sjabbig lunchsylta i Valbo. När jag besökte kriminalteknikernas verkstad i Gävle polishus stod ett gäng packade banankartonger uppställda mot en vägg. Det där är styckmordet i Bollnäs, svarade en tekniker när jag frågade vad som fanns i lådorna. Till och med bevismaterialen i de mest brutala av mord kan numreras, katalogiseras och packas ner. I en banankartong. Vad tänkte du när du fick höra om installationen?

SW: Jag tänkte ”pappa”, eftersom han är polis och jag är uppvuxen med och helt oimpad av yrket. Jag tänkte ”varför det” eftersom det är så himla hajpat med polisserier i parti och minut på teve och på bokdiskar, nu även i bildkonsten. Men jag har sett Shamma Östrand förr och hon är det mest intressanta jag sett på länge och anade kraften.

JR: Och vad var det första du tänkte när du såg installationen?

SW: Jag tycker helheten, tillvägagångssättet, Modus Operandi (MO) och dess konsekvens om du så vill, nära knockar en när man stiger ut på övervåningen på Kvarnen. Men en minut och sen ser jag det, hantverket, varpen, inte vapnet. Ser du den? Den laserbeklädda varpen, som håller ihop den som ska trasas sönder snart… Vad tror du har hänt här?

JR: Husbonden var på väg upp från Fritzl-källaren när hans pannben perforerades av 17 kalla. Hans kropp rekylerade framåt så att han gjorde en spastisk bugning innan han ånyo uppslukades av källarmörkret. Vem tror du är mördaren?

SW: Hm…betjänten? Nej. Mer (hjärn)substans nu!

JR: Tror att mördaren rör sig
in och ur parallellvärldar, ett
intergalaktiskt maskhål som går från vindskällaren. Plastsvepningen eller vad vi såg i vattnet
utanför kvarnen – det var mördaren som svept och dumpat mordoffret… eller vad tror du?

SW: Nej. Fast du har rätt om den där luckan den är skit...läskig eller viktig hur hanterar vi den? Eller hur skulle poliser göra det OM vi antar att det verkligen skett nåt på platsen? Nåt som jag inte förrän nu börjar kunna se... för mig är det ju bara, ett rum för konst, Kvarnen, inte en brottsplats. Tror att luckan är extremt viktig! Den måste vara nyckeln. Eller?

JR: Det är dit skotten har sökt sig, och det är dit som trådarna söker sig. Skytten har alltså intagit ett von obenperspektiv att döma av skottvinklarna. Men verket hade blivit estetiskt motbjudande om skottvinklarna varit räta rakt genom dörren. Falluckan öppnas så att offret slukas av mörkret och får dö namnlös. Vad hände sedan?

SW: Ointressant. Så här: I konsten, ja överallt, pratar man ju ibland om vem som äger blicken, i feministisk konst om den manliga blicken. Jag ser en kvinnlig blick här, i själva utförandet. Kulorna har visserligen gått rätt in i dörren, men de kommer ut i ett
slags lyftande rörelse… Man har inte skjutit sönder för sönderskjutandets skull. Mer för att pröva, kanske var vapnet för tungt... Tror du skytten är man eller kvinna?

JR: En quinna, eller HBTQ-person kanske?

SW: Kan vara, då får vi in ytterligare en aspekt av (konst)världen. Vad grundar du det på, i så fall? Ärligt, hur ofta ser vi skjutvapen i stilla stående samtidskonst? Jag kan bara erinra mig Reuterswärds knutna pistolskulptur… Desto mer
i rörlig bild, märk väl, och videokonsten som levde en trend på 90-talet där konstnären själv verkade vara vapnet! Jag tänker på en sådan som Lova Hamilton som
i sitt rituella själskadebeteende vände mynningen rätt mot betraktaren. Ruggigt och bra blev det!

JR: Den scen som jag tycker bättre än någon annan gestaltar kriminalteknik är från den amerikanska samhällsserien The Wire – ljusår från högteknologiska McDonaldsserien CSI. Baltimoredetektiverna McNulty och Moreland undersöker skottvinklar på en brottsplats, en lägenhet. De kryper på golv, tar ögonmått på skotthål, öppnar och smäller igen en kylskåpsdörr som kulan passerat igenom. Tills de vet vad som utspelat sig. Det är en lekfullt intuitiv uppvisning i hantverket. Den här installationen har större likheter med min barndoms bataljer i Laserdome, än med någon brottsplats som jag sett i verkligheten eller i förundersökningsprotokoll. Det här kan vara en romantisering. Eller vad säger du?

SW: Hm, i så fall snarare en glorifiering. Skjutandet som upphöjd handling, blodstänk ligger som laserstjärnor i trägolvet, hårdheten och kraften som bara sliter sönder, men det slutar ju liksom inte med det. Jag köper Modus Operandi, det har en sådan öppen, otäckt vacker klang, kan appliceras varhelst i samhället och gör verket så nära allmängiltigt det går. Men forensisk? Du måste förklara det där ordet för mig, jag begriper det bara inte...

Mer läsning

Annons