Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Ingen större skillnad att jobba i Washington och Gävle"

/
  • Stefan Åsberg är hemma i Gävle på semester. Här besöker han föräldrahemmet i Hagaström där han växt upp.
  • Stefan Åsberg jobbade ihop med fotografen Daniel Hols från Falun under dagarna i Haiti.

Niklas Wikegård petade honom som hockeyspelare. Finanskrisen satte stopp för honom som ekonom. Istället blev Stefan Åsberg TV-reporter: Först i Gävle, sedan på riksnivå. Nu rapporterar han om världshändelser.

– Men det är ingen större skillnad att jobba i Washington och Gävle, säger han.

Annons

Några av Stefan Åsbergs TV-inslag har blivit smått klassiska. Som när han står på flygplatsen i Haiti efter jordbävningen och känslosamt och frustrerat säger att alla hjälpsändningar är helt värdelösa om de inte når fram till befolkning.

Eller när han under VM i fotboll i Sydafrika idogt följer efter en korpulent man och vill ha en förklaring till varför han behandlar sin personal så illa.

– De anställda var skitskraja för honom. Jag var inte ett dugg rädd. Jag tänkte att det hade blivit helt underbar TV om han hade knuffat till mig, säger Stefan Åsberg.

Men egentligen hade han velat bli ekonom. Kruxet var bara att den stora bankkrisen slog till med full styrka precis när han var klar med utbildningen i Uppsala i början på 90-talet.

Att få jobb inom branschen blev svårt, för att inte säga omöjligt.

Istället skrev han in sig på arbetsförmedlingen och fick en praktikplats på radio Gävleborg där han hade pryat och jobbat extra som tonåring.

När praktiken var till ända fick han ett vikariat och hamnade ganska snart på TV och Mittnytt med uppgift att bevaka det som hände i Gävleborg och Dalarna.

– Jag gjorde bland annat jobben på politikerskandalerna i Gävle. Fortfarande finns det politiker som är förbannade på mig.

Efter fyra år som lokalreporter blev han värvad till Rapport i Stockholm och började jobba med riksnyheter.

På ett sätt tyckte han att det kändes skönt att komma bort från Gävle.

– Jag slapp konfronteras med kompisar och grannar. Jag kände ju många i Gävle. Att behöva åka och pressa folk man tycker om kändes jobbigt.

År 2001 fick han sitt första längre utlandsjobb, ett sommarvikariat som korrespondent i USA för SVT.

Sedan dess har varit stationerad i landet under olika omgångar.

– USA är ett helt fantastiskt och spännande land där det alltid händer saker. Det är verkligen tacksamt och kul att jobba där.

Du har ju jobbat med nyheter på olika nivåer: lokalt, på riksnivå och nu med världshändelser. Finns det några likheter?

– Jag försöker alltid göra jobb som känns och letar efter starka människor med öden som är intressanta att berätta om. Så jobbade jag i Gävle och så gör jag också i USA. Sättet att jobba är ganska lika i Gävle och Washington. Vi var få i Gävle och vi är få i Washington.

Men känns det inte futtigt med små lokala nyheter när man rapporterar om världshändelser?

– Både ja och nej. Jag tycker att det ni skrev om konflikterna på ridklubben i Högbo kan vara minst lika intressant som Obamas budget. Jag tyckte det var obegripligt att folk i en så liten förening kunde bli så fruktansvärda ovänner när så mycket stod på spel. Det var strider inför öppen ridå med ungdomar som kom i kläm. I Washington finns också bra historier, men med andra ingredienser.

Så du följer det som händer lokalt?

– Jag får ju inte tidningarna hem till Washington, men på nätet följer jag väldigt noga det som händer i Gästrikland.

Du var i Japan mitt under kärnkraftsolyckan.

– Ja, det var väldigt svårjobbat. Vi fick motsägelsefulla uppgifter om läckagen och det rådde stor osäkerhet kring vad som skulle hända. Jag trodde hela tiden att det inte var någon fara. Men det kändes lite kymigt att inte kunna komma undan om något väldigt allvarligt skulle hända. Min värsta upplevelse som reporter är när vi blev hemkallade efter åtta dagar på grund av faran. Då hade vi precis kommit igång. Jag hade velat vara kvar.

Nu är han på sin årliga semester och tillbringar den i vanlig ordning i sommarstugan på Norrlandet. Han hjälper sonen Philip att göra i ordning sin lägenhet i Gävle, vattnar blommorna hos föräldrarna och går en kurs i säkerhet i Stockholm.

– Säkerhetskursen går vi för det som hände Bert Sundström i Egypten. Vi får lära oss hur vi ska uppträda och agera på olika platser i olika situationer. Vi har också fått sändare som vi ska ha på oss så att redaktionen i Stockholm hela tiden vet var vi är någonstans.

Hur har du påverkats av det som hände din kollega?

– Jag trodde aldrig att det var någon fara med Bert när jag fick veta att han försvunnit. Bert är en hårding, en av de hårdaste jag träffat. Jag trodde att han kommit undan. Men på redaktionen i Stockholm var de väldigt oroliga. Jag kommer i fortsättningen att vara ännu mer försiktig när jag är i ett oroligt land. Jag var själv precis på väg att åka till området. Men efter överfallet på Bert tyckte de i Stockholm att det blev för farligt att skicka dit mig. Om inte Bert hade blivit överfallen hade också jag varit där.

Vad gör du annars på semestern i Gävle?

– Så lite som möjligt. I yrket är jag så van att behöva passa flyg, passa bussar och passa tåg och deadlines och telefonmöten. Därför vill jag ha så lite som möjligt bestämt under semestern

Brukar du bli egenkänd i Sverige?

– Ibland, oftast av personer som är medelålders eller äldre. "Är det inte du som jobbar på TV" brukar de säga. Några kommer fram och vill prata om jobbet. Jag tycker det är förbannat trevligt. Att ha en dialog med tittarna är väldigt viktigt. En kul grej hände en gång. Jag var ute med båten och stötte på en berusad man som gått på grund. Han sa: "Dig känner jag igen, antingen jobbar du på Systembolaget eller så på TV"

Kommer du att flytta tillbaka till Gävle någon gång?

– Det är inte omöjligt, mina föräldrar bor här, Ulrikas föräldrar bor här. Sonen bor här. Mina bästa vänner bor i Gävle.

Till sist, visst var det väl så att du spelade hockey en gång?

– Ja, jag spelade i Hagaström och sedan i Strömsbro. Jag spelade också i S/G 83. Men så fick vi Niklas Wikegård som tränare. Det första han gjorde var att peta mig. Vi träffas ofta i TV-sammanhang och då brukar jag påminna honom om händelsen.

Mer läsning

Annons