Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inget stoppar en älgjägare

/

Tvingades amputera benen – då jagar Ingemar i permobil.

Annons

Ingemar har fått amputera båda benen. Men det hindrar honom inte från att jaga älg.

Varje morgon kör färdtjänsten honom till skogs.

Där sitter han på pass i sin permobil.

– Jag vill så hjärtans gärna vara med under jakten, säger han.

Klockan sex på morgonen kommer en färdtjänstbil och hämtar Ingemar Öman, 67, i hemmet i Forsbacka för att ta med honom till skogarna i Lingbo. Då har han varit uppe ända sedan klockan fyra och gjort sig i ordning.

Med god hjälp av hustrun Birgitta.

– Frugan är suverän, utan henne skulle inte det här fungera, förklarar han.

När Birgitta dragit åt sista remmarna på permobilen körs han uppför rampen och in i skåpbilen.

Och sedan bär det av via Sandviken och Ockelbo långt in i skogarna där han jagar med sitt jaktlag på 25 personer.

– Vi är alltid samma jägare och känner varandra väl. Jag har jagat varje höst i över 35 år. I Lingbo började jag jaga för att frugans farmor hade skog där.

Han är ute varenda morgon under älgjakten och har nu fått åtta platser att ha sitt pass vid.

– Största skillnaden mot förut är att jag inte kan ta mig dit jag vill. Jag blir låst till skogsvägarna.

Drygt 35 älgar har han lyckats fälla i sina dagar. På kolven finns en skåra för varje dödat djur.

Han säger att han tvingades amputera båda benen på grund av diabetes och dålig blodcirkulation.

– Ett ben fick jag kapa för två år sedan. I januari tog de andra benet. Men jag är envis och levnadsglad och låter mig inte hindras.

Men varför är jakten så viktig?

– Det är spänningen som drar, naturupplevelsen och kamratskapet med de andra i jaktlaget. Jakten är mitt livselixir.

Han sitter vid vägkanten och håller utkik in i skogarna runt om, ständigt beredd att ta upp bössan, sikta och smälla av ett skott.

Det är ännu kyligt i luften efter den kalla natten, men solen stiger och ger ljus och värme. Alldeles tyst nu, bara vinden hörs susa och ruska om träden.

Någon gång ibland avbryts tystnaden av avlägsna skall. Plötsligt springer en jakthund ut ur skogen och ilar förbi med en antenn dallrande från pejlhalsbandet.

Ingemar har tagit med sig en rejäl matsäck. Kaffe, mackor och blåbärssoppa finns i ryggsäcken. Från korgen vid styret sticker godis och läsk upp.

Via en komradio håller han kontakt med sina jaktkamrater.

Den enda kvinnan i jaktlaget hörs prata i komradion. Hon säger att hon sett en ko med en kalv bakom sig.

– Men det gick inte att komma åt kalven, säger kvinnan.

Redan i måndags fällde jaktlaget tre älgar. De slaktar djuren själva, tar reda på köttet och delar upp det sinsemellan.

Några skott ljuder långt borta.

Klockan 16 återvänder färdtjänstbilen och kör hem Ingemar igen.

Mer läsning

Annons