Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jasmine vill minska fördomar

/
  • Genom sitt projektarbete på gymnasiet vill Jasmine Aziz Zadeh ta kål på fördomar om andra generationens invandrare. Hon är redan klar med en film som har väckt starka reaktioner.

Gävlebon Jasmine Minna Aziz Zadeh är född och uppvuxen i Sverige. Hon har alltid känt sig som både svensk och persisk eftersom hennes föräldrar kommer från Iran. Men på gymnasiet tvingades hon plötsligt välja.

– Jag började få så konstiga frågor, om jag får gifta mig med en svensk till exempel, säger hon.

Annons

Jasmine Minna Aziz Zadeh läser sista året på Borgarskolan i Gävle och håller på med sitt projektarbete. Hon vet ännu inte riktigt vad arbetet ska utmynna i, vad slutprodukten ska bli. Men fokus ligger på andra generationens invandrare och hennes egna och andras upplevelser av att få sin identitet ifrågasatt.

– Är jag svensk eller persisk?.Hur ska jag kunna vara persisk när jag pratar svenska och aldrig har varit i mitt moderland? När jag reser utomlands och folk frågar var jag kommer ifrån skakar de på huvudet när jag svarar ”Sverige”. ”Okej, jag kommer från Iran”, säger jag då, och det godtar de.

– Jag är glad att jag är en del av två kulturer, men Gävle är fortfarande mitt hem. Det är det här jag känner till så hur kan jag vara mindre svensk? undrar hon.

Egentligen var det inte förrän på gymnasiet som Jasmine började tänka i de här banorna.

– Jag vet inte om jag har levt i en annan värld eller något. På Brynässkolan kände jag inte att jag på något sätt skilde mig åt. Det var nästan som en smäll när jag började gymnasiet, säger hon

Plötsligt började hon få alla möjliga frågor som hon inte hade fått förut. Folk ville veta om hon är religiöst bunden och om hon får gifta sig med en svensk.

– Just nu har jag blont hår. Då tror folk att jag har färgat håret för att jag vill vara någon annan än jag är, att jag försöker vara mer svensk. Men jag har bytt hårfärg säkert fem gånger, säger hon.

Hon tror inte att det är elakt ställda frågor och vill inte kalla det för rasism. Snarare okunskap och fördomar.

– Eller nyfikenhet. En del vill veta vad vi har för bröllop och vilken mat jag äter hemma.

Först tänkte Jasmine inte så mycket på frågorna, utan besvarade dem. Men frågorna etsade sig fast i hennes huvud och väckte tankar om tillhörighet. Vem är hon? Var hör hon hemma? Känner andra likadant?

– Jag gick tillbaka till mina barndomsvänner och frågade om de upplevt mig som annorlunda. Men det hade de inte gjort. Jag känner mig inte annorlunda, annat än att jag kanske äter lite mer exotisk mat hemma och att jag ibland pratar persiska med mina föräldrar, säger hon.

Det var så idén föddes till hennes projektarbete. Hon började med att göra ett videoklipp tillsammans med en elev på medie- utbildningen, Mahsa Vadie. På filmen berättar Jasmine och andra om sina upplevelser. En tjej som heter Sanna säger:

– Det som är jobbigt är att känna att man alltid måste bevisa att man har rätt att vara här. Det var bara några veckor sedan det kom fram ett gäng ungdomar till mig ute på stan och spottade framför mina fötter. Sedan skrek de åt mig att åka hem. Men det här är ju mitt hem. Det är så jobbigt att vi tvingas vara så olika när vi är så lika.

Jasmine visade filmen för sin handledare. Nästa dag kom flera lärare fram och gav henne beröm. De föreslog att hon skulle visa filmen när Borgarskolan hade öppet hus.

– Det slutade med att jag fick jättemycket applåder och jag såg föräldrar som hade tårar i ögonen. Jag blev stolt, men även förvånad. Om min film kan ha en sådan stor inverkan, vad kan jag då göra mer?

Hon funderade på varför hon börjat få alla konstiga frågor först på gymnasiet. Hon tror att det kan ha att göra med att Brynässkolan, där hon gick grundskolan, är en ”mångkulturell” skola.

– På gymnasiet träffas elever från olika stadsdelar. Man möter nya människor som har olika uppfostran. Det är spännande, men det har tagit tid för mig att få andra att lära känna mig, säger Jasmine.

Hon tog kontakt med politiker för att höra om de tror att det går att minska segregationen i stadsdelar och på skolor.

– Men det går ju inte att bara flytta elever. Det är svårt att komma på någon enkel lösning, säger hon.

På en blogg berättar hon om projektarbetet. Hon funderar på att göra fler filmer och intervjua psykologer om identitetsproblem.

– Jag har läst psykologiböcker sedan högstadiet och drömmer om att bli beteendevetare, säger Jasmine.

Hon vill även föreläsa på andra skolor i syfte att skapa diskussion.

– Men kanske blir det bara en enkel redovisning inför klassen. Hur det än blir så hoppas jag att mitt arbete väcker tankar och diskussion. Det tror jag är det allra bästa vapnet mot fördomar, säger Jasmine Minna Aziz Zadeh.

Fotnot: Läs Jasmines blogg om projektarbetet och se filmklippet på http://ssvenskainvandrare.blogg.se/

Jag är glad att jag är en del av två kulturer, men Gävle är fortfarande mitt hem. Det är det här jag känner till så hur kan jag vara mindre svensk?

Det slutade med att jag fick jätte-mycket applåder och jag såg föräldrar som hade tårar i ögonen.

Mer läsning

Annons