Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Källarförrådet är hennes hem

/
  • Rummet är fullt av damm och varje morgon måste Susanna ta sig till närmaste dusch för att få bort allt.
Susanna anser sig själv vara känslomässigt störd, beroende av droger, spelmissbrukare och matmissbrukare. Det ena en följd av det andra. När socialtjänsten säger att de kan hjälpa henne bli drogfri menar hon att det inte är droger som är problemet utan att hon behöver hjälp med det psykiska.
  • Sent om nätterna bryter hon sig in i det källarförråd där hon använder dörrar som säng om nätterna.
  • Just nu bor Susanna hos en kompis som har öppnat sin dörr för henne, men ibland sover hon någon annanstans.– Det är jobbigt när det känns som att man tränger sig på, säger hon.

Susanna har källare, trappuppgångar och cykelrum som hem. I en kamp mot droger förlorade hon sin sambo, sin son och sitt hem. Då började en andra kamp. Den för att överleva.

Annons

Vi står utanför ett källarförråd i centrala Gävle. Snabbt bryter hon sig in och försvinner bakom dörren. Längst ner genom mörka korridorer finner vi ett litet rum. Det ligger två dörrar på golvet som ska föreställa sängar och mellan dem står lite bråte som bildar ett nattduksbord.

– Ibland skämtar vi om att ta hit örngott att trä på sakerna för att göra det lite hemtrevligt, säger Susanna.

För ett och ett halvt år sedan bodde Susanna i en lägenhet i Sätra med sin sambo och sin son. I dag är hon en av Gävles hemlösa som försöker överleva nätterna genom att bryta sig in där det finns värme.

Susanna har aldrig blivit påkommen när hon har brutit sig in. Hon kommer hit efter midnatt och lämnar endast förrådet när hon måste springa ut för att kissa.

– Det är kallt och jobbigt, mycket lättare för killar. Men jag får gömma mig under en balkong, bakom buskarna.

Susanna berättar att det ligger ett solarium i närheten som hon brukar gå till på morgonen. Dels för att duscha av sig dammet från källaren som tränger in under kläderna, men även för att sola.

– Det värmer gott. De öppnar tidigt på morgonen så man kan gå dit direkt. Man sover ju inte så bra, klarar bara av att sova till sex- eller sjutiden. Det absolut längsta jag har sovit till som hemlös är halv tio.

Det tar emot för Susanna att berätta att hon sover i trappuppgångar. Skammen som följer med är svår att hantera.

– Jag hade allt, sen du vet, borta.

Tårarna rinner längs Susannas kinder när hon berättar att hon aldrig sover ensam i en trappuppgång för hon är rädd över vad som kan hända en ensam tjej.

Ibland sätter hon sig på en buss bara för att åka och få sova i värmen. Hon berättar om blöta skor och om att planlöst ströva omkring utan att veta vart man är på väg eftersom rörelse håller kroppen varm.

Det var för ett och ett halvt år sedan som Susannas liv vändes upp och ner. Sambon hade försvunnit och sonen blivit hämtad av sin pappa. Drogerna blev en utväg som tog över hennes liv och till slut fanns det inga pengar kvar att betala hyran med.

Sedan dess har hon haft Gävles gator, trappuppgångar och källare som hem. Och hon försörjer sig genom att snatta.

Ibland träffar Susanna på sin före detta sambo. Varje gång påminns hon om allt hon har förlorat i livet.

Susanna växte upp i Stockholm hos sina fosterföräldrar. De biologiska föräldrarna var missbrukare och samtliga hennes åtta syskon missbrukar i dag. När Susanna var två och ett halvt år hittades hon och ett av hennes syskon av socialtjänsten när de gjorde en husrannsakan i deras lägenhet. De skildes från sina föräldrar och flyttade till en fosterfamilj.

– Det var en väldigt fin familj, och jag ville inte göra dem besvikna. Men mina skador var på insidan till skillnad från min bror som hade blivit misshandlad. De förstod aldrig vad jag hade för problem och tyckte bara att jag var konstig.

Under sina första år hos fosterfamiljen kunde Susanna varken prata eller leka. Hon var duktig på att spela piano och när föräldrarna hade gäster blev hon uppklädd och fick stå för underhållningen. Under dessa stunder kunde hon känna att föräldrarna var stolta men så fort hon gjorde något som var fel, eller hade problem med att prata, fick hon höra att ”det har du inte fått av oss”.

– Jag har alltid fått allt jag pekat på men det jag egentligen ville ha var en kram.

Återigen faller Susannas tårar när hon tänker tillbaka på sin tid som barn.

– Den första känslan jag kommer ihåg är skräck.

När hon var elva år provade Susanna droger för första gången. Det var sommar och hon hälsade på sin biologiska mamma. De tog droger tillsammans och begick brott som Susanna tog på sig skulden för. Händelserna upprepades varje sommar och till slut blev hon omhändertagen av socialen. Som 17-åring blev hon flyttad till Skärplinge och ett hem som tar emot flickor och kvinnor mellan 17 och 25 år med gravt narkotikamissbruk.

När hon fyllde 20 blev hon utskriven och flyttade till Gävle, träffade sin dåvarande pojkvän och blev mamma. I dag har hon haft turen att träffa en kvinna som låter Susanna bo i hennes lägenhet. Men det är på ett villkor, inget amfetamin.

Nu kämpar hon för att bli ren från droger och enligt Susanna vill inte socialen ge henne ett rum på Stallgatan, ett tillfälligt hem för människor som brukar droger. Hon har heller inte fått en plats på Hemsta, där måste man vara helt ren.

– Jag tar drogerna för att slippa känna smärtan.

Hos vännen är hon välkommen dygnet runt men Susanna tycker inte om att tränga sig på.

– Det är snällt att jag får bo där men det är jobbigt också. Man känner sig i vägen.

Susannas önskan är att få komma in på ett behandlingshem där man använder sig av kognitiv terapi. Genom att gå igenom sin barndom och kunna släppa taget om sorgen kan hon förhoppningsvis gå vidare i livet.

– En sak är säker i alla fall. Jag kommer aldrig att leva så här resten av mitt liv, säger hon.

”Den första känslan jag kommer ihåg är skräck.”

”En sak är säker i alla fall. Jag kommer aldrig att leva så här resten av mitt liv.”

Mer läsning

Annons