Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lydia var slav under maten

GÄVLE Lydia sitter uppkrupen i soffan. Hon mår bättre och bättre dag för dag. För bara ett år sedan var det riktigt illa. Lydia åt sig full på socker, blev dimmig och fick minnesluckor.

Annons
På väggen i hennes lägenhet hänger en lapp med texten "Framtiden finns för dem som vågar vänta". Lydia vågade inte vänta. Hade hon gjort det kanske hon inte hade haft någon framtid.
Lydia har hela sitt drygt 20-åriga liv missbrukat mat på olika sätt. Redan som liten var hon matglad.
- Jag har ett minne från lågstadiet. Min mamma sa att vi inte fick äta upp kakorna eftersom hon skulle ha gäster. Men jag åt och skyllde på mina syskon. Jag fick en kick av det och ville bara ha mer.

Lydia var normalviktig och tränade bland annat fotboll men hon åt ofta och gärna.
- Det blev ett sätt att umgås men när kompisarna tog ett glas O'boy och åt en macka, åt jag så jag mådde illa. När jag kom hem åt jag middag i alla fall.
Hon var så sugen på något att äta att hon ibland tog pengar ur sin pappas ficka för att kunna köpa godis. Lydia skämdes men reagerade egentligen inte över att det var något konstigt.
Under högstadietiden blev hon medveten om sin kropp. Vikten var normal men ändå ville hon banta. Det gick inget vidare. Då började hon hetsäta i stället. Åt tills det tog slut i skålar och på fat. Skulle alltid ha mest.
- Jag var speciellt förtjust i socker. Jag åt husmanskost men gillade kakor, godis och glass.
I gymnasiet började hon i en dansklass. De andra eleverna var smala på gränsen till anorektiska men ändå klagade de över sin vikt. Lydia tappade matlusten och började medvetet banta. Av bantningen blev hon undernärd och började äta för mycket igen. Under de tre åren på gymnasiet pendlade hon upp och ner i vikt. Det kunde handla om 20 kilo åt ena eller andra hållet. Hela tiden hade hon känslan av att om hon bara blev smal skulle hon bli lycklig. Lydia mådde inte bra men ingen sa något.

Vid den här tiden hade hon börjat dricka alkohol. Första gången hon provade var på högstadiet.
- Jag mådde bra av det. Jag dög och kunde ta plats. Jag blev beroende direkt.
Alkoholen gav samma kickar som sockret gjorde.
- Det är signalsubstans i hjärnan som fattas. Jag tror jag medicinerade mig själv, säger Lydia och tar en klunk te.
När hon drack tappade hon omdömet, slog sig illa, blev aggressiv och körde i fyllan.
Lydia matvanor satte spår. Hon gick upp och ner i vikt, svettades, fick förstoppning, mensen uteblev, hon blev överkänslig mot viss mat och tarmarna krånglade.
- Jag sökte hjälp hos ätstörningsenheten mest för att få en diet men de hade svårt att klassa mig och jag fick inte den hjälp jag behövde.

Lydia var slav under maten. Allt kretsade kring jobb, motion och mat. Hon såg alltid till att ha något att göra. Följden blev att hon stressade sig till att må ännu sämre.
- Jag insåg att jag varken kunde leva med eller utan mat.
Ett behandlingshem i Hudiksvall tog emot henne. Där konstaterades att hon var sockerberoende men hos läkarna fick hon ingen hjälp. Lydia hänvisades till psykiatriker men fick veta att hon inte hade några problem.
Lydia började gå på OA-möten. OA står för Overeaters Anonymous eller Anonyma överätare och kan liknas vid Anonyma alkoholister. I ett år och tre månader klarade hon sig utan socker men hittade ingen lagom nivå på ätandet och blev deprimerad.
- Jag hade självmordstankar, säger hon enkelt.
Nu fick hon komma tillbaka till Hudiksvall igen och blev kvar där i drygt tre månader.
- Det har räddat mitt liv.
I januari är det ett år sedan.
- Jag har fått kunskap om näring, om hur hjärnan och kroppen fungerar och fått redskap att hantera mina känslorna.
Lydia tror att flera saker orsakade hennes problem. Dels hennes medfödda överkänslighet mot socker men också att hon tidigt blev tröstad med mat i stället för kärlek. Som tröst åt hon.
- Nu mår jag bara bättre och bättre och ser hopp inför framtiden.

Godis, kakor och alkohol nyttjar hon inte längre. Det är råris, grönsaker, kyckling och fisk som gäller. När hon ska belöna sig själv gör hon det genom att genomföra sina konstnärliga drömmar och att leva i verkligheten.
- Förr levde jag i framtiden och resonerade alltid att när jag blir smal blir jag lycklig. Det gör jag inte längre.
Lydia vet att flera hundra står i kö till behandlingshemmet men bara Gävleborgs läns landsting har avtal med dem. För många är det svårt att få hjälp.
- Läkarna kan inte blunda för att det här finns och livsmedelsindustrin måste ta ansvar, säger hon upprört.

Moniqa Swälas
026-15 96 28
moniqa.swalas@gd.se

Mer läsning

Annons