Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Maryam saknar huset i Iran men i Sverige kan hon få en framtid

/
  • Maryam ser ut som en prinsessa i den afghanska klänningen och på armen dinglar pumpen.
  • Shekeb var målare i Iran, nu funderar han på att läsa till undersköterska.
  • Maryam måste ständigt gå omkring med en pump in i blodet.
  • Maryam ser ut som en prinsessa i den afghanska klänningen och på armen dinglar pumpen.
  • Maryam tycker om sin bror Jawid som jobbar extra inom hemtjänsten.
  • Maryam är ofta trött men tycker om att få besök. Hon, Fazlhagh, Jawid och Razia tar emot med kaffe och baklava.

De lyckades fly från Afghanistan och levde som flyktingar i Iran i 17 år. Men Maryam föddes med en allvarlig sjukdom och hjälpen fanns i Sverige.
– I Sverige kan den som vill göra något bra med sitt liv, säger yngste brodern Jawid. Så var det inte i Iran.

Annons

Läs också: Stor ökning av ensamkommande barn till Gävle

I öppningen hänger en gardinkappa med glitter och fransar. Det är fint men lite ovant, som att kliva in på en teater. Golvet i vardagsrummet är täckt av orientaliska mattor placerade omlott. Den största i vinrött och guld är minst fyra gånger fyra meter.

– Vi kan inte leva utan mattor, säger Maryam när jag berömmer dem. Varför har ni svenskar inte mattor? Jag var hemma hos en kompis och där fanns det nästan inga alls. Det var hårt och kallt på golven och fötterna fastnade som klister. Det tyckte jag inte om.

Maryam skrattar mycket. Hon tycker att det är roligt att få besök. Men hon är inte alltid lika glad. Hon föddes med den ovanliga sjukdomen talassemi och går ständigt med en pump in i blodet som reglerar hennes blodvärden. Hon är nästan alltid trött, därför är hon ofta ensam och ligger och tittar på film. Hon har börjat nian på Vallbacksskolan men tycker att den är för stor och ligger för långt bort. Till Sörbyskolan var det bara att gå över vägen. Men hon är duktig på att prata svenska och mest flyter det på. Hon brukar hjälpa sina föräldrar att tolka. Drömmen är att bli hårfrisörska, men hon vet inte om hon kommer att klara studierna. Sjukdomen är allvarlig men går att operera, det var därför hennes familj kom till Sverige.

Läs också: Första IS-attacken i Afghanistan

– Jag saknar vårt hus och vår gård jättemycket, erkänner Maryam. Huset var mycket större och byggt runt en gård där jag kunde leka och cykla. Vi hade jättesöta kycklingar och en gång tog katten en kyckling. Då skällde jag på den.

Maryam är 16 år och bor med sin familj, mamma Razia, pappa Fazlhagh och hennes tre äldre bröder Shekeb 25, Reshad 22 och Jawid 20 i en lägenhet i Sörby. Familjen flydde från Afghanistan till Iran för snart tjugo år sedan och kom till Sverige för tre år sedan. Trots att det är kallt och att språket är svårt trivs de jättebra.

I fönstret står ett träd fullt med citrusfrukter. Maryam vet att de är sura, nästan som citroner. Jag plockar en och skalar, som en liten minimandarin och den har mycket citronsmak. Syrlig men frisk och god.

– Trädet kommer från Willys, säger Maryams pappa och ler.

Han har gröna fingrar och odlar både paprikor och pepparfrukt i krukor. I Kabul var han bilmekaniker och chaufför och nu är han jätteglad över sin praktikplats på Bilmetro i Gävle. Den är till januari, sen vet han inget mer men han tänker visa dem vad han kan. Ett riktigt jobb vore en dröm. En milstolpe har han klarat. I våras tog han körkort, en bedrift för den som knappt har gått i skolan och som har ett annat modersmål.

– Jag satt med datorn på nätterna och tränade jättemycket, säger Fazlhagh. Teoriprovet fick jag göra muntligt. Jag satt i ett rum och hade en tolk på andra sidan väggen som läste frågorna för mig. Det var jättebra.

Razia har också gått ut Sfi och väntar på en praktikplats, men de är svåra att få. Om hon fick välja skulle hon gärna jobba med mat, kanske på en restaurang eller ett bageri. Hemma gör hon ofta khabeli, en afghansk maträtt med ris som smaksatts och dekorerats. Maryam tar fram bilder på mobilen och visar ätbara konstverk med mönster i olika färger. Duken på vardagsrumsbordet har snirkliga mönster i guld. På den har Razia ställt fram fat med frukt och godis. Men också mellanösterns baklava med pistaschnötter och honung och en klassisk svensk sockerkaka som hon bakat.

– Du måste ta mer, säger hon och håller fram en assiett. Den nötiga baklavan smälter i munnen och kaffe till smakar gott.

Läs också: SFI-elever i Ockelbo anordnade marknad för barn på flykt

Maryam tycker bäst om pannkaka, men köttbullar går också bra. Vi kommer på att köttbullar är ganska lika i Sverige och i Afghanistan fast deras är mycket större. Förra året reste Maryams mamma tillbaka till Kabul. Det var första gången på 20 år som hon såg sina syskon. De hade fått nya barn och det blev mycket tårar. Hon köpte en afghansk festklänning med hem till Maryam. Den har hon haft på ett kalas i Sverige och hon tar gärna på den igen. Hon glittrar och gnistrar lång väg, som en sagoprinsessa. Maryam snurrar på kjolen och på armen dinglar pumpen som är kopplad till hennes arm.

Läs mer: De riskerade livet på medelhavet

Hon var inte född när hennes föräldrar flydde och bröderna var fortfarande små. Fazlhagh hade varit i det militära i fem och ett halvt år och efter det jobbade han mycket. Det har länge varit farligt att leva i Afghanistan och den enda möjligheten att ta sig ut ur landet är pengar. En dag sålde de allt de ägde och flydde i en buss. Vid bergen var de tvungna att byta till motorcyklar för att kunna ta sig fram. Fazlhagh körde uppför de branta bergsväggarna med sin fru och yngste sonen bakpå, en medhjälpare körde de andra två sönerna. Färden var farlig och tog många dagar och i bergen finns det beväpnade män som inte drar sig för att döda. De lyckades muta sig fram med hjälp av pengar. De tog sig till Iran och ordnade ett liv där så gott det gick som flyktingar. Men när Maryam föddes med en livsfarlig sjukdom blev tillvaron svårare. En läkare i Iran sa till dem att det finns hjälp i andra länder. Att hon kan opereras i Skandinavien och läkaren rekommenderade Sverige. Efter sexton år bröt de upp igen och landade först i Kiruna. Sju månader senare kom de till i Gävle och nu har de bott här i över två år.

Läs mer: Hassan flydde ensam från Afghanistan som tioåring – nu har han fått ett hem

– Det är jättebra här, säger Fazlhagh. Det är nära till sjukhuset, men också nära till Stockholm och Uppsala. Jag hoppas hon blir opererad i Uppsala.

Innan Maryam kan opereras måste hennes järnvärden stabiliseras. Men medicinen är lätt att glömma och då blir värdena dåliga direkt. Vi försöker komma på något knep? Inte morgnarna för då är det alltid stressigt. Kanske hon kan sätta ett larm på mobilen? Hon lovar att försöka bättra sig. Men sjukdomen gör att hon glömmer.

Då kommer det någon i dörren, det är sönerna som kommer hem. De har fullt upp med sitt men hälsar artigt och vill gärna prata en stund. De studerar, jobbar extra och tränar mycket. Shekeb var målare i Iran, nu funderar han på att läsa till undersköterska. Jawid har nyss tagit körkort och jobbar extra inom hemtjänsten. Trots saknaden av kompisarna vill de inte flytta tillbaka. Jawid förklarar varför.

– I Iran hade vi inga rättigheter och fick inte gå i skolan. I Sverige är det helt annorlunda. Här kan jag skapa en egen framtid. Jag kan utvecklas och förverkliga saker som jag vill göra med mitt liv. Det är jättebra.

Läs mer om flyktingkrisen: Akut flyktingläge i Gävle – regeringen vill börja använda tält

Mer läsning

Annons