Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Olgas sjuka mamma avvisas

/
  • Olga Borodavka har vårdat sin svårt sjuka mamma Yevdokiya i sin lägenhet sedan drygt ett och ett halvt år. Nu ska Yevdokiya ut ur landet, tillbaka till Ukraina, där hon inte har någon som kan ta hand om henne.

Hon är svårt dement, rörelsehindrad och helt beroende av sin dotter Olga, som hon bott hos sedan maj förra året.

Men Yevdokiya Borodavka, snart 76 år, ska ut ur landet.

Att en äldre människa behöver vård och stöd är inget unikt, resonerar Migrationsdomstolen.

Annons

Yevdokiya sitter i sin fåtölj med ett svagt leende på läpparna och blicken någonstans i fjärran. Hon är inte medveten om Migrationsdomstolens dom eller vad den innebär, men hon ser bekymrad ut när hon märker att hennes dotter, som sitter intill, kämpar för att behålla fattningen. Olga darrar på rösten. Tårarna kan hon inte riktigt styra över.

– Jag trodde faktiskt inte att det var sant när vi fick vårt första avslag från Migrationsverket. Och nu fick vi avslag igen. Jag orkar inte tänka på hur det blir om de sätter mamma på ett plan tillbaka. Det finns ingen allmän hjälp från samhället att få där. Har man ingen anhörig så finns ingen, kanske en granne eller så. Men mamma kan inte ens öppna kylskåpet själv eller sköta hygienen. Och hon kan inte ropa på hjälp, säger Olga.

Yevdokiya kom till Sverige och Gävle i maj förra året från Ukraina för att stanna lite längre hos dottern Olga och barnbarnet. Då hade hon drabbats av stroke två gånger och fått en hjärtinfarkt. Hennes demens hade börjat ge sig till känna och hon blev alltmer beroende av omgivningen för att klara vardagen. I Ukraina har hon inga anhöriga kvar. När hon blev sämre ansökte Olga om förlängt visum, vilket beviljades.

I december förra året kom Olgas son hem och hittade sin mormor på golvet i lägenheten.

– Han ringde till mig och sa att mormor bara skriker. Hon hade så ont, berättar Olga.

Vad som hade hänt eller hur länge hon legat där vet de fortfarande inte. Yevdokiya blev inlagd på sjukhus och opererades för blodproppar i benen. I ungefär en månad var hon inlagd på Gävle sjukhus.

– Man kan säga att jag nästan bodde där med henne. Kan du skriva att jag är så tacksam för hur de tog hand om min mamma på kirurgkliniken. De gjorde ingen skillnad på henne och behandlade henne som alla andra. Det kommer jag aldrig att glömma, säger Olga.

Efter det blev Yevdokiya snabbt sämre och försvann alltmer in i sin demens. Hon hör och ser väldigt dåligt, kan inte klä på sig och vet inte själv om hon har ätit eller inte eller om det är natt eller dag. Men ibland har hon klara stunder då hon, enligt ett läkarintyg, är suicidal. För det får hon antidepressiv medicin, en del av alla de preparat hon inte klarar att ta på egen hand.

För två veckor sedan kom Migrationsdomstolens beslut. Avslag. Det finns inga så kallade synnerliga skäl att bevilja Yevdokiya uppehållstillstånd, skriver domstolen.

”Migrationsdomstolen noterar att Yevdokiya Borodavka under en längre tid klarat av att bo och leva ensam i Ukraina och att hon också fått vård. Även om Migrationsdomstolen anser att omständigheterna är ömmande är det förhållandet att en äldre människa behöver stöd och vård i ett senare skede i livet inte att anse som udda”.

Tryggve Emstedt, Yevdokiyas advokat, har överklagat domen men vågar inte ha för stora förhoppningar om att hon ska få stanna.

– Det är bedrövligt det som händer i Sverige nu. Det finns många liknande fall. Ändå finns det egentligen inga hinder alls att ge uppehållstillstånd för handikappade, relativt gamla. I det här fallet finns både anknytning till Sverige och humanitära skäl. Vart ska hon ta vägen i Ukraina? Vem ska ta hand om henne där? Hon klarar sig bara så länge hon har sin dotter nära. Och dottern med sin ganska magra ekonomi har ingen möjlighet att skicka pengar för privat vård i Ukraina, säger han.

Olga poängterar att hon inte vill ”smutskasta” sitt tidigare hemland.

– Det är normalt där att familjen tar hand om de gamla. Vi är uppfostrade så och jag tycker det är rätt och fint. De som inte har någon anhörig kvar få klara sig så gott det går. Ofta går det inte, tyvärr. Det enda jag vet är att min mamma inte klarar sig där ensam. Får hon en till stroke eller hjärtinfarkt, då är det kört för henne.

Hon berättar att hon inte längre kan sova ordentligt och att det är svårt att äta. När jag frågor hur hon klarar att hålla sig på benen brister det.

– Jag mår inte alls bra. Men du vet, det får jag inte tänka på nu. Jag har inte ens orkat hämta upp julsakerna från källaren så att min son får en fin jul. Men jag måste ju, för jag vill inte att han ska komma ihåg den här julen på ett dåligt sätt.

Mer läsning

Annons