Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ronnie, 56, tror inte på mirakel

/
  • ”Jävla finnar”. En pjäs om massafabriken. Snart sätts den upp igen. Då kan den handla om sågverket och pelletsfabriken.
  • Dagarna blir inte långa när man är intresserad av teater. Men den ekonomiska tryggheten är borta. Att få ett nytt jobb är svårt när man är 56 år.

Det talas om Arjeplog och Haparanda, små orter som levde upp på nytt när nya näringar etablerade sig.

Men Ronnie Bäcklin, 56, som fick gå redan när ­massafabriken stängde tror inte på mirakel:

– Det varit så mycket tal om ”intressenter” att jag inte tror på något förrän det har hänt.

Annons

I går höll Norrsundet fortfarande på att ta in den nya verkligheten. Även sågbruket läggs ner, precis som massafabriken för två år sedan.

100 anställda som nyss hade fast jobb, amorterade på sina hus, betalade skatt och hade råd med bil ska göra en oviss resa.

Ut på en knivskarp arbetsmarknad som inte förlåter den som saknar utbildning, är för gammal eller inte vill flytta.

Samma resa som Ronnie Bäcklin gjorde redan för två år sedan när massafabriken bommade igen för gott.

Han verkar glad när GD, mest av en slump, kommer at träffa just honom en ganska gråmulen dag i Norrsundet.

– Jag har väl den läggningen... Men det är klart att det inte är den dagsformen hela tiden. När man sitter framför en dator och tittar på annonserna på platsbanken, då kan det vara tungt.

Ronnie Bäcklin är 56 år och medveten om att åldern i många arbetsgivares ögon är en nackdel.

– De räknar kanske med att man ligger i riskzonen för att få diabetes eller någonting. Och så har jag lite ”trivselvikt”, det kan ju vara ett tecken på att jag snart får hjärtinfarkt, säger han med lika mycket allvar som galghumor i rösten.

35 år som blekare på massafabriken. Ett helt liv som levts i Norrsundet. Skiftgången på fabriken lämnade utrymme för det allt uppslukande fritidsintresset, att stå på scen.

Nu, efter uppsägningen, spelar Norrsundets Arbetarteaterförening en ännu större roll i vardagen.

– Jag är ingen ”entertainer” som ställer mig upp och är rolig på fester. Absolut inte. Det jag tycker om med teatern är att lära mig nya saker.

Under den kommande teaterbiennalen ska föreningen åter sätta upp ”Jävla finnar”, pjäsen som handlade om hur massafabriken lades ner.

En timing som nästan är grym med tanke på att beslutet om sågverket kom nu, just som pjäsen ges på nytt.

– I alla fall jag har inte långsamt. Men det är otryggt, ekonomiskt. Bilen har jag avställd eftersom jag inte vet hur dyrt det blir att laga den. Jag bor i ett hus som mina morföräldrar köpte 1960. Där trivs jag, men jag trivs inte med att det snart måste göras underhåll, säger Ronnie om framtiden som väntar sågverkarbetarna, en framtid som han själv och kamraterna på massafabriken redan hunnit möta.

Under den tiden har det talats mycket på bygden om nya näringar som kunde vara på väg till Norrsundet. Som kunde spela samma roll som biltesterna för Arjeplog eller Ikea för Haparanda. Men det kanske är att hoppas för mycket.

– Det har varit så mycket som tal om intressenter, att vår infrastruktur är bra. Men det har inte hänt någonting. Nu har det gått så läng tid sedan de stängde fabriken för oss att jag inte tror på någonting förrän det har hänt, avslutar Ronnie Bäcklin.

Mer läsning

Annons