Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Saknaden efter pappan blir bara större

/

När Elin Gerdin var 16 år fick hon veta att hennes pappas cancer var obotlig.

– För varje dag som går saknar jag honom mer – inte mindre, säger hon.

Hon är en av dem som fått hjälp att bearbeta sorgen i en särskild anhöriggrupp för unga.

Annons

Det är i vardagliga situationer som Elin Gerdin, 20 år, saknar sin pappa Lasse allra mest. Som när hon dukar och inte längre behöver ställa fram den där sista tallriken.

– Ibland är jag bombsäker på att pappa ska komma gående nedför trappan, säger hon.

Det har snart gått två år sedan han dog av en hjärntumör. Då gick Elin på gymnasiet och skulle snart ta studenten.

– Han åkte in på sjukhuset under eftermiddagen och på natten gick han bort. Det var jobbigt för familjen men han förtjänade att få somna in. På slutet kunde han inte röra på kroppen och inte prata – det är inget liv, säger hon.

I ungefär ett och ett halvt år hade Elin då vetat att cancern kopplat ett alltför starkt grepp om hennes pappa. Tumören i huvudet gick inte att operera bort helt.

– Även om man vet att ens pappa ska dö så förstår man det inte... Nej, det går inte. Man tror ändå innerst inne att han ska överleva, säger hon.

I stället för att tänka på allt jobbigt valde Elin att fokusera stenhårt på sitt skolarbete, som ett slags överlevnadsstrategi för egen del.

– Jag ville inte bli ledsen. Innan pappa dog sa jag till min bästa kompis ”Du får låta mig vara ledsen i en vecka, sen måste du dra mig tillbaka in i livet”. Och det höll jag.

Det var först när skolan var avklarad som alla känslor kom ikapp henne.

– Jag tog tag i min sorg först när jag hade tagit studenten. Jag blev jätteledsen och mådde inte alls bra. Men jag fick prata med Annelie (se artikel ovan) och det hjälpte jättemycket. Sedan hade jag självklart stöd från min familj och mina kompisar.

I fjol deltog hon dessutom i en anhöriggrupp för unga med en förälder eller ett syskon som drabbats av en dödlig sjukdom. Elin kände ett behov av att träffa andra med liknande erfarenheter.

I dag kan hon se att förlusten av pappan gett henne nya perspektiv i livet och även gjort henne starkare som person.

– Man mognar och utvecklas. Jag har blivit mycket tryggare i mig själv, säger hon.

Familjen har fått ännu större betydelse för Elin efter dödsfallet och hon har inte haft någon brådska att flytta från sin hemstad.

Efter gymnasiet har hon bland annat studerat kurser vid Högskolan i Gävle, men nu är hon redo att ta steget vidare.

– Jag ska söka till polishögskolan.

Saknaden efter pappa Lasse finns så klart kvar och hon är noga med att behålla minnet av honom på olika sätt.

– Jag har varit så rädd för att glömma även om bilden av honom självklart finns kvar. Men vi har inspelade filmer med pappa som vi kan kolla på ibland bara för att komma ihåg hans röst. Och jag har sparat en parfym som han tog på sig när han skulle iväg någonstans.

Mer läsning

Annons