Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sara Mohammad kräver bättre handlingsplaner

/
  • Minnesmanifestation 2005 i Stockholm för Fadime Sahindal. Sara Mohammad ordförande i riksföreningen ”Glöm Aldrig Pela och Fadime” ordnar till blommarna vid Fadimes porträtt.

– Jag tycker det är en skandal att hedersförtryck inte tas på riktigt allvar förrän någon drabbas. Det måste finnas förebyggande åtgärder, inte bara akuta när krisen är ett faktum.

Det säger Sara Mohammad, ordförande i föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime, GAPF, som på lördagen står bakom minneshögtider i sex olika städer.

Annons

Hon tycker att varje kommun borde ha en tydlig handlingsplan med en tydligt profilerad och lättillgänglig kontaktperson som vem som helst, kanske främst unga människor, kan vända sig till med frågor och funderingar om hedersförtryck.

– Någon sådan finns inte i någon kommun i dag. Det har funnits en i Järfälla och det var jag. Men det var ett projekt som kommunen tyckte blev för stort, så de stoppade mig. De sa att ”om du slutar då kan vi inte ta hand om alla fall”. De tyckte inte att man skulle väcka den björn som sover. Och det är just det som är problemet. Väldigt få vågar på egen hand ta kontakt med myndigheter, därför ser man inget förrän det kanske är för sent.

Men hon tycker ändå att problemet är mer synligt i dag än det var för tio år sedan.

– Till exempel jobbar ungdomsstyrelsen på uppdrag av regeringen för att förebygga hedersbrott och förhindra att unga blir bortgifta mot sin vilja. Genom det har det visat sig att många, många ungdomar lever under omständigheter där deras liv kraftigt begränsas. Medvetenheten om de mänskliga rättigheterna är större i dag. Men mörkertalet är så klart fortfarande jättestort.

Hennes engagemang bottnar i att hon själv utsatts för hedersförtryck i Irakiska Kurdistan, där hon har sina rötter.

– Jag var på väg att begå självmord och rymde från ett tvångsäktenskap som min bror bestämt på vigseldagen. Jag tänkte då att ”om jag klarar mig så lovar jag att kämpa för alla de som drabbas av det här” och att jag inte skulle bli något offer. Och jag kommer aldrig att sluta kämpa så länge det behövs.

Under åren 1993 till 1995 gick hon på SFI, svenska för invandrare, i Gävle. Då fanns ingen större medvetenhet om hedersförtryck.

– Jag minns hur kvinnor berättade för mig att de inte fick ha ett busskort för sina män eller att de inte fick sitta bredvid andra män i klassen. De tyckte jag hade en lyxsituation som inte behövde tänka på var jag satte mig. Jag kommer ihåg att jag var lite chockad över att det var så här även i Sverige, som jag hade trott var det mest jämställda landet.

Hon säger att samhället på små omedvetna sätt underblåser problematiken.

– Det kan hända att när en invandrad familj för första gången kommer i kontakt med socialtjänsten så fokuserar man på en person som huvudperson i familjen, i regel mannen, som får ta hand om ekonomin och familjens enda bankkort. Sen tycker jag att religiösa friskolor, som erkänner könsapartheid och där dagisbarn tvingas gå i slöjor, ska förbjudas.

Sara Mohammad har i dag viss kontakt med sin familj.

– Vissa kände sig kränkta och tyckte jag hade tagit deras heder ifrån dem. De såg mig som en hora. I dag vet jag att några faktiskt är stolta över mig. Unga i släkten vet att de kan göra som jag. Jag är både ett hot och ett löfte i familjen. Men de försvarar ändå hederskulturen även om de självklart inte försvarar mord.

Mer läsning

Annons