Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Upp, upp och iväg...

/

Motorflygets dag och 75-årsjubileum för Gävlebygdens Flygklubb.

Då kunde den som ville prova på att spaka själv i ett plan eller hoppa fallskärm. Många ville.

Och för alla som inte kunde vara på plats har GD så klart testat.

Annons

Roligt är det, att spaka ett plan. Och vackert. Gävle är väldigt litet, det är en insikt som slår en där uppifrån. Men om man funderar över ett soundtrack till luftfärden (ja, detta är en stor upplevelse för en enkel reporter) blir det mer Edvard Persson och ”Lite grann från ovan” än Lenny Kravitz ”Fly Away”.

Trygge flygläraren Stig Huss, med 5 000 flygtimmar och omkring 40 års erfarenhet i bagaget, sitter bredvid. Han är kolugn när jag testar det roliga i att flyga tvärt ner och sedan upp. I baksätet skriker fotografen Kattis.

– Det är ingen fara. På den här höjden hinner man alltid räta upp planet. Huvudsaken är att man har bränsle och håller koll på hastigheten, säger han.

Planet känns inte särskilt högteknologiskt, mer som att sätta sig i en gammal folka, men ändå förvånansvärt säkert.

– Det ÄR väldigt säkert. Planen testas väldigt ofta, säger Stig.

Efter 45 minuter i luften ovanför Gävle och Sandviken är vi på marken igen. Bara för att förbereda nästa luftfärd. Eller snarare nedfärd. Med Söderhamns Fallskärmsklubbs Sven Pettersson och ett gäng andra hoppare beger jag mig upp på 3 500 meters höjd i ett pytteplan som ser ut som en haj. Vi packar in oss som sardiner. I huvudet rabblar jag mantrat ”Säkrare än att köra bil, säkrare än att köra bil”. Fast i ärlighetens namn känns det inte så farligt. Jag hoppar tandem med Sven, som har hoppat i 25 år. Han är lugn som en filbunke och hoppar barfota.

– Det viktigaste du behöver komma ihåg är att ha kul, säger han.

Jag behöver bara göra som han säger och njuta av utsikten. Och helst inte öppna munnen innan fallskärmen löser ut, har jag lärt mig. Även om det skulle kunna få förvånansvärt komiska effekter. Men det är svårt att andas genom näsan eftersom glasögonen sitter otroligt tajt över näsan.

Jag snuddar vid panikkänslan. Då löser fallskärmen ut. Jag får styra runt lite som jag vill där uppe ett tag. Det är en svårbeskrivlig känsla. Och om man bortser från att jag nu faktiskt även ser ut som Edvard Persson så passar Lenny Kravitz ”Fly Away” faktiskt rätt bra som soundtrack här.

Jag skulle kunna sväva runt där länge, länge. Det får jag inte. Det tar slut alldeles för fort. Men fantastiskt nöjd ändå är jag och ger upplevelsen en stor tumme upp. Ja, två till och med. Så, upp med er! Det är inte farligt. Ni kan flyga. I alla fall jag.

Mer läsning

Annons