Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Utan skydd – mitt i polishuset

/

De jobbar i polishusets farligaste utrymme. På golv som är hala av piss och regnvatten som läcker in från taket. Med strejkande överfallslarm, utan skyddsutrustning och i egna arbetskläder. Arrestvakterna är oäktingarna som polisen inte vill ha vårdnaden om.

Annons

Det här är berättelsen om de timanställda som Gävlepolisen inte vill förknippas med. Om de som jobbar i frontlinjen med att ta emot och avvisitera påtända, packade och aggressiva människor som de ska låsa in i celler och eskortera vid toalettbesök.

Som transporterar livsfarliga våldsbrottslingar fram och tillbaka från häktningsförhandlingar. Som bevakar misstänkta som vårdas på sjukhus.

Som när de bevakar brottsplatser åt polisen, iklädda gula västar, räknas som civila och har samma befogenheter som du eller jag.

Men först: vad är en arrestvakt?

En jämförelse med kriminalvårdens häktesvakter ligger nära till hands. Bådas huvudsakliga arbetsuppgift går ut på att avvisitera frihetsberövade människor, hålla uppsikt över dem och föra dem fram och tillbaka till cellerna när de behöver uträtta sina behov.

Båda har en riskfylld arbetsmiljö med rätt att bruka våld vid nödsituationer.

Men skillnaderna är fler än likheterna.

Efter mordet på häktesvakten Karen Gereab, 24, på häktet i Flemingsberg den 3 oktober förra året drog en intensiv debatt om häktesvakternas arbetsvillkor igång.

Debatten utmynnade i att Kriminalvården, på uppmaning av Arbetsmiljöverket, ändrade sin inställning om att en anställd som satt vid en övervakningsmonitor skulle räknas som att denne var på golvet.

Men under tiden har häktesvakternas anonyma kusiner, vars mamma är polismyndigheten, glömts bort.

Arrestvakterna är anställda av polisen.

De ansvarar för rättskedjans första led av inlåsning och tar emot och hjälper till att avvisitera omhändertagna och gripna. De bevakar de anhållna, som sitter i Sandvikenpolisens celler.

Men det är inte polisen som sköter rekryteringen av den ansvarstyngda yrkesgruppen. I Gästrikland sköts den av ordningsvaktsföreningar i Gävle och Sandviken.

Föreningsordförandena ansvarar för kontakten med arrestvakternas arbetsgivare.

”Någon direkt kontakt mellan arbetsgivaren och arrestvakterna finns inte i organiserad form”, konstaterar en inspektör från Arbetsmiljöverket i en tjänsteanteckning.

Så varför vill polisen hålla en yrkesgrupp som är anställd av dem på armlängds avstånd med hjälp av en mellanhand? Varför inte ens sitta med under anställningsintervjuer med de som ska jobba i vad många anser vara polishusets farligaste plats?

Svaret kan finnas i de tillbudsrapporter som GD läst igenom. Arrestvakterna jobbar under förhållanden som få arbetsgivare torde känna sig bekväma med.

Den sista rapporten är från december förra året och har, likt flera av de andra, belagts med sekretess av polismyndigheten Gävleborg. Nio rapporter finns inte ens med bland dem som lämnats ut.

Myndigheten har som mål att bli nominerad till Sveriges modernaste 2013. En av strategierna för att nå dit lyder: ”Öppenhet internet och externt.”

Vilken typ av händelser som polisen har valt att sekretessbelägga, och vilka rapporter som ”försvunnit”, berättas här under.

Mer läsning

Annons