Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vårdbiträdena trivs med sitt jobb

/
  • Wilgot Holm, Maria Penate och Monika Nordling trivs ihop. De tittar till honom varje dag, tvättar och  städar. Han och nästan en fjärdedel av de som har hemtjänst behöver bara lite hjälp, som mest sex  timmar i månaden.

Monika Nordling med 37 år i hemtjänsten är glad att ha fått arbetskamrater men saknar att få bjuda på hemlagad mat.

Under Maria Penates åtta år har hemtjänsten datoriserats. Nu vill hon läsa till undersköterska, något hon tror behövs för framtiden.

Annons

– Det blir mer ansvar med insulin och mediciner.

De jobbar som vårdbiträden i Bomhus hemtjänst, ett jobb de gillar.

– Att man kan ge och ta. Att man kan göra något för att någon ska kunna bo kvar hemma så länge som möjligt. De äldre kan ge oss så mycket, säger Monika Nordling.

Maria Penate instämmer.

– Man utvecklas hela tiden.

Båda började som timvikarier, trivdes och stannade. Monika Nordling började 1974, när hon var i tjugoårsåldern. Hon valde mellan att jobba med barn eller gamla, fick sommarvikariat i hemtjänsten och sedan fast jobb till hösten. Hon hade ansvar för all hjälp till några personer.

– Då gjorde man nästan allt, tvättade fönster, städade och lagade mat.

Själv hade hon ingen lunchrast och inga arbetskamrater. Att hemtjänstgrupperna bildades i slutet av 1970-talet är den bästa förändringen.

– Då fick man kamratskapet, säger Monika Nordling.

– Man behöver någon att prata med, hur man ska tackla den och den situationen, säger Maria Penate.

Kontakten med hälsocentralspersonalen har också blivit bättre under Monika Nordlings tid och de har fått hjälpmedel.

Monika Nordling berättar hur det gick till med hemtjänsträkningarna när hon började.

Då fick hon en lapp av chefen med hjälpen till varje person under månaden. Sedan räknade hon ihop det och betalade räkningen åt dem hon hjälpte, en uppgift hon är glad att slippa.

Det sämsta som hänt under hennes yrkesliv tycker Monika Nordling är att de slutade laga mat.

– Då kände man doften av mat och de fick aptit.

Maria Penate började som timvikarie 2003 och fick fast jobb 2007. Under hennes tid har datorn blivit ett hjälpmedel. Där finns information om alla och det går lätt att se vad som hänt sedan sist.

Båda tycker att det vore bra om de kunde vara färre runt varje person, men schemat gör det svårt. Kommunikation är A och O i jobbet säger Maria Penate.

– Jag brukar alltid fråga de som var där innan.

De känner att de kan ta sig den tid som behövs hos varje person. Monika Nordling upplever att hon har mer kontakt med anhöriga i dag.

Maria Penate har många år kvar i yrket. Hon tror att utbildning blir en framtidsfråga.

Nu letar hon möjligheter att läsa till undersköterska, efter att inte ha kommit in på Komvux eftersom hon redan har en gymnasieutbildning.

Mer läsning

Annons