Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Vi äter, sover och väntar”

/

Salam Mohamed Ali och Sabina Quliyeva bor sedan några månader tillsammans med sin lilla dotter Sandra i en etta på flyktingförläggningen i Ljusne. När som helst kan avvisningarna till Iran respektive Azerbajdzjan verkställas och familjen splittras.

– Vi äter, sover, väntar på beslut och försöker ta hand om varandra. Det är det vi gör, säger Salam.

Annons

De är i Gävle för att gå på Asylkommitténs luciafirande. Med Sandra, tio månader. En storögd liten tjej, julfin i röda kläder med tillhörande tomteluva. Hon är ännu ovetande om att hennes föräldrar förr eller senare kommer att skiljas åt och hon från sin pappa, om Migrationsverkets beslut står fast. Hon är flickan som föddes samma dag som kronprinsessan Estelle, men utan saluter och fyrverkerier. Flickan som inget land vill hissa sin flagga för. Ändå finns hon.

– Hon är vårt allt, värd allt. Min högsta dröm är att kunna ge henne en bra uppväxt och att få finnas där. Att kunna ge henne trygghet och en vanlig vardag utan rädsla och oro. Vi vill inte vara ett besvär för någon, bara få ta hand om varandra, säger Salam.

Att de efter avvisningarna ska kunna återförenas ser de båda som högst osannolikt. Salam har ett åttaårigt fängelsestraff kombinerat med 200 piskrapp som väntar i Iran för att ha smugglat alkohol. Det finns det papper på.

Sabina och Sandra har inget i Azerbajdzjan, dit de ska avvisas. Där finns bara den familj Sabina flytt från sedan hon ska ha vanhedrat den. De har ingenstans att ta vägen, inga kontakter, inget skyddsnät. Det finns det däremot inga papper på. Och Migrationsverket anser inte att Salam och Sabina har lyckats bevisa att de inte kommer att kunna återförenas i något av länderna.

Det är inte ens säkert att Sandra erkänns som medborgare i Azerbajdzjan eftersom medborgarskapet i muslimska länder traditionellt är knutet till pappan, förklarar Salam.

– Om jag nu återvänder med ett barn jag har fått med en man jag inte är gift med, då blir det inte lätt för mig och Sandra, även om jag skulle lyckas klara oss från min familj. Religionen där är väldigt sträng. Det är kanske svårt att förstå för en svensk. Och Salam och jag får ju inte gifta oss i Sverige, vi har inga personnummer, säger Sabina.

Och med ett litet barn och 42 kronor om dagen blir det inte mycket pengar att lägga undan.

– Vi får ju inte jobba eller gå i skolan. Men vi vill förstås jobba och göra rätt för oss också, säger Salam.

Tidigare fick han praktisera på Skogsstyrelsen under drygt ett år. I arbetsintyget, som han tidigare visat med uppenbar stolthet, står: ”Salam har med sitt personliga, öppna och lättsamma sätt bidragit till god stämning och har visat prov på hög moral och en god arbetskapacitet. Därför lämnas de bästa rekommendationer till liknande arbetsuppgifter”.

I fyra år har han varit i Sverige, Sabina i fem. Sandra känner inte till någon annan verklighet än den i Sverige, i Ljusne.

– Visst, jag har gjort saker jag inte borde ha gjort. Jag smugglade alkohol över gränsen i Iran och jag är dömd här i Sverige, visserligen för något jag inte tycker att jag är skyldig till. Men Sandra och Sabina är helt oskyldiga. De har inte gjort något fel i något land, annat än att bara finnas till. Det är konstigt att ett land som Sverige gör så här mot ett barn, säger Salam.

Salam och Sabina träffades på flyktingförläggningen i Ljusne för omkring tre år sedan. För ett år sedan låstes Salam in på förvaret i Gävle i väntan på avvisning. Då var Sabina i slutet av sin graviditet.

Efter ett misslyckat försök att avvisa Salam i juni – han togs inte emot i Iran – sattes han på förvaret i Märsta. I slutet av juni släpptes han fri med villkoret att anmäla sig på en polisstation två gånger i veckan.

I oktober kan de för första gången bo tillsammans som familj. Salam och Sabina hade dessförinnan aldrig bott ihop eftersom det inte varit möjligt.

– Det är fantastiskt att få vara tillsammans varje dag, men vi vet att vi aldrig kan slappna av eller planera något. Det är stressande att hela tiden vara orolig. Polisen kan komma mitt i natten. Men eftersom vi inte kan göra något åt det orkar vi inte prata så mycket om det med varandra och försöker att inte tänka på det. Det är jobbigt ändå och vi vill ju att den tid vi får tillsammans ska vara bra, säger Salam.

Salam och Sabinas högsta önskan är att kunna ge Sandra en trygg, vanlig vardag med båda sina föräldrar. Men hur det går vet de ännu inte.

Mer läsning

Annons