Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rivningarna blev räddningen

/
  • ”Vi var väl den kommun i Sverige som gick allra sämst. I dag är vi ett lyckat exempel”, säger Smedjebackens kommunalråd Leif Nilsson.

I Smedjebacken i södra Dalarna har undergångsstämningen bytts mot hopp och framtidstro på bara sju, åtta år. Nyckeln till framgången var att riva bort halva allmännyttan.

– Att ta hemmet av folk är det jävligaste man kan göra. Men det var helt nödvändigt, säger kommunalrådet Leif Nilsson, S.

Annons

Smedjebacken och Hofors har på många sätt liknande förutsättningar. Brukskommuner som på senare årtionden har upplevt dramatiska befolkningsminskningar. I dag ligger invånarantalet på runt 10 000 i båda kommunerna.

Men på en avgörande punkt är skillnaden stor. När Hofors går igenom sin kanske värsta kris någonsin har Smedjebacken lyckats vända trenden och gå från avveckling till utveckling.

2006 slutade befolkningen att minska och tre av de fyra senaste åren har inflyttningen varit större än utflyttningen, detta medan Hofors fortsätter att tappa 100-150 invånare per år. Varje hundratal motsvarar runt fyra miljoner kronor i skatteintäkter så för Smedjebacken har trendbrottet inneburit helt nya förutsättningar.

Men hur gick det till?

Enligt kommunalrådet Leif Nilsson har det framför allt handlat om två saker: Att sanera ekonomin och att satsa på boendet i kommunen.

– Vi hade ett ackumulerat underskott på 273 miljoner kronor och tappade 250 invånare om året. Vi var tvungna att göra något för kommunen var i fritt fall, säger han.

Vändningen kom 2004. Då hade halva allmännyttan rivits bort och ekonomin var i balans. Det möjliggjorde satsningar.

Kommunen började bygga, och renovera. Det som fanns kvar av allmännyttan fick en ansiktslyftning och 36 helt nya hyreslägenheter färdigställdes. 25 miljoner kronor årligen i sex år investerades. Dessutom släpptes 63 strandnära tomter.

Tvärtemot många andra kommuner har Smedjebacken också valt att lägga fokus på småbyarna i stället för på centralorten. Det finns dagis och skolor även i byarna och plötsligt har kommunen blivit en attraktiv bostadsort för barnfamiljer.

– I dag har vi 100 fler barn mellan noll och fem år jämfört med 2004, säger Leif Nilsson.

Satsningar på bra äldreboenden har frigjort billiga villor och i syfte att göra boendet än mer attraktivt har ett nytt ridhus och en ny sporthall byggts.

Alla satsningar har betalats ur kommunens eget kassaflöde.

– Vi har kunnat investera utan att låna pengar. Det är det som är den stora grejen, säger Leif Nilsson.

En annan viktig sak är också att Smedjebacken lyckats minska beroendet av enstaka, stora arbetsgivare. Precis som i Hofors är det Ovako som dominerar men i Smedjebacken jobbar ”bara” 320 personer för företaget, en fjärdedel så många som 1975. I Hofors har Ovako 1 200 anställda.

– Nu har vi 500 företag i kommunen och det sprider riskerna. Man får faktiskt vara glad när de stora företagens betydelse minskar, säger kommunalrådet.

Men hur enkelt var egentligen det som låter så enkelt, att sanera ekonomin?

– I början när vi skulle riva var det ett enormt motstånd. Det var demonstrationer och jag höll nästan på att få stryk. Det var ju ingen som ville att just deras hus skulle rivas. Att ta hemmet av folk är det jävligaste man kan göra. Men det var helt nödvändigt. Jag bestämde mig för att vara med på alla möten och det frestade på, säger Leif Nilsson.

I dag är han glad att det gick att hålla fast vid den linje som stakades ut.

– Vi var väl den kommun i Sverige som gick allra sämst. I dag är vi ett lyckat exempel.

Mer läsning

Annons