Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här kommer nytillskottet

/
  • Den vitryggiga hackspetten och runt 200 andra hotade arter behöver gammal lövskog för att klara sig.Den vitryggiga hackspetten och runt 200 andra hotade arter behöver gammal lövskog för att klara sig.
  • Hackspettarna låter sig inte bekomma av att vara i centrum för uppmärksamheten.
  • Ett hackspettpar behöver ett en kvadratkilometer stort område                      gammal lövskog, något det är ont om i dag.Här har en hackspett gått loss på nävern i jakt efter något att äta.
  • Kristoffer Stighälls mål är 100 häckande hackspettspar i landet. I dag finns fyra.
  • De vitryggiga hackspettarna behöver inte hitta all mat själva utan kan ta för sig i matskålarna på burens utsida.
  • Ulrik Lötberg ser till att hackspettarna får ordentligt med mat, i förhoppningen att de ska tycka att Färnebofjärden är ett trevligt ställe och stanna kvar.

Obekymrade om att tio personer, med eller utan kamera, tysta står och glor på dem far de vitryggiga hackspettarna runt mellan aspar och björkar.

De ska förhoppningsvis trivas och stanna vid Dalälven, men oddsen talar emot dem.

Annons

Den 5 juli kom sju vitryggiga hackspettar, kläckta i våras på Nordens ark i Bohuslän, till Färnebofjärdens nationalpark.

Nu har de gjort sig hemmastadda, vågar sig långt från den stora buren och är redo att visas upp av Naturskyddsföreningen som sett till att de kommit hit.

Strax hörs ett trummande från en av tallarna. Det är en vitryggig hackspett, lyckligt omedveten om att en orsak till att den är akut hotad är att den gamla lövskog där de hittar sin mat försvunnit på grund av skogsbruket.

Snart har den fått sällskap av flera andra hackspettar, som snabbt svingar sig mellan stammarna, ropar, hoppar uppför grenarna eller trummar en stund innan de tar en snabb flygtur till ett annat lövträd.

Sällskap har de av bofink, talgoxe, nötväcka och större hackspett, som trots sitt namn är mindre än den vitryggiga hackspetten.

Tio personer följer dem med blicken, men de bryr sig inte det minsta om det eller att Ulrik Lötbergs mobiltelefon ringer, trots att besökande journalister och bevarare blivit strängt tillsagda att stänga av sina.

Ulrik Lötberg ägnar sin fritid åt att samordna mat och passning åt hackspettarna. Det gäller att få dem att trivas och stanna.

– De får väldigt mycket mat, säger han och berättar att det är inköpta mjölmaskar och äpplen.

På några stammar har de spikat upp träbitar med hål i där de petat in maskar, ett sätt att hjälpa ungfåglarna att lära sig hitta mat själva.

I höst blir det talg på menyn. Annars är asp-, björk- och sälgvedbockslarver favoritmaten.

För drygt 100 år sedan fanns den vitryggiga hackspetten från södra Småland till mellersta Norrbotten. I dag finns bara sammanlagt 13 fåglar i Värmland, Dalsland, vid nedre Dalälven och i Norrbotten, varav åtta bildat par.

Sedan 1995 har Naturskyddsföreningen släppt ut 84 vitryggiga hackspettar fångade i Norge och Lettland eller kläckta på Nordens ark, ett räddningsförsök som alltså går trögt.

– Ett långsiktigt mål för oss är att det ska finnas 100 par i landet, säger Kristoffer Stighäll, Naturskyddsföreningens expert på vitryggig hackspett.

Kortsiktigt hoppas man på fem häckande par vid Färnebofjärden, men arbetet går trögt även här.

När de sju ungarna släpptes fanns en hackspetthanne här, trots att man sedan 1995 har släppt ut runt 40 fåglar, årets inräknade, i området.

De flesta blir uppätna, tror Kristoffer Stighäll.

– De har blivit tagna av en sparvhök, en sparvhök eller en mård. Eller en sparvuggla.

En annan förklaring är att det tar lång tid att få tillbaka gammal lövskog och att ett häckande par behöver ett ganska stort område, runt en kvadratkilometer.

Anledningen till att Naturskyddsföreningen och myndigheterna satsar så mycket på att rädda den vitryggiga hackspetten är att den gamla lövskog den behöver också är hem åt uppåt 200 andra hotade arter.

Räddar man hackspetten räddar man även andra fåglar, skalbaggar, vedsvampar, mossor och lavar.

– För varje satsad krona får man väldigt mycket naturvård, säger Kristoffer Stighäll.

Ett långsiktigt mål för oss är att det ska finnas 100 par i landet.

Kristoffer Stighäll

De får väldigt mycket mat, inköpta mjölmaskar och äpplen.

Ulrik Lötberg

Mer läsning

Annons