Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mia-Lisa blev Leo

/
  • FOTO: ANNAKARIN BJÖRNSTRÖM Leo är en lyckligare människa än Mia-Lisa var.- Annars är jag samma människa som förut. Det är ingen skillnad, förutom rösten och skäggväxten, inte med kläderna på, säger han.

STORVIK Efter fem smärtsamma operationer är Leo Johansson i Storvik en man, också i lagens mening.
För fem år sedan påbörjade han ett könsbyte.I dag är det nästintill färdigt.

Annons
- Fast det är egentligen ingen större skillnad på mig, inte med kläderna på. Det är bara rösten, som är mörkare, och skäggväxten. Jag klär mig likadant och är samma människa som innan.
Det är svårt att se att Leo nånsin varit något annat än kille.
- Jag har alltid sett mig själv som kille. När jag var liten var jag helt övertygad om att jag skulle bli det också. Jag trodde det skulle växa ut en penis, men det gjorde aldrig det.
Han berättar att han under en period försökte acceptera sitt kön och göra det bästa av situationen.
- När jag var 14,15 år försökte jag verkligen vara tjej. Jag fixade håret, permanentade det och hade tajta toppar. Men det hjälpte inte, det var inte så enkelt.

I dag är han 24 år. För fem år sedan träffade han sin flickvän Therése. Trots att han då formellt var tjej har hon alltid sett honom som kille, liksom även en tidigare flickvän gjorde.
- Jag tror att de flesta gjorde det. När jag började gymnasiet trodde mina klasskompisar att jag var kille fast jag hade långt uppsatt hår. Jag fick höra efteråt att tjejerna hade undrat vem den snygge killen var. Sen slutade de undra när jag tog av mig jackan och de såg att jag hade bröst.
Ändå fick Mia-Lisa flickvän. Varken hans första flickvän eller Therése har varit lesbiska eller bisexuella.
- De har bara sett mig som den jag är, helt enkelt.

Han funderade mer och mer på ett könsbyte. Med stöd av dåvarande flickvännen började han undersöka hur det skulle gå till och vad som krävdes för att få göra det. Några år senare fick han träffa en psykolog i Uppsala.
- Hon var jättebra, tog mig på allvar, men var otroligt noga med att jag verkligen skulle veta vad jag gav mig in på så att jag inte skulle ångra mig.
Efter ett års samtal fick han gå vidare med processen och började ta manliga könshormoner.
- Det var första skillnaden, rösten ändrades, säger han.

Nästa steg var att hos socialstyrelsen ansöka om att få byta kön.
- Det var fruktansvärt nervöst. Jag fick sitta inför fem, sex personer som skulle ta ställning till om jag skulle vara man eller kvinna. Det var som en rättegång, minns han.
Socialstyrelsen sa ja.
- Jag fick besked på plats och en remiss till operation.
Leo fick en penis genom att hud och fett flyttades från höften. En silikonstav opererades in och den nykonstruerade penisen fästes på klitoris.
- Det gjorde fruktansvärt ont. När jag vaknade trodde jag att jag skulle dö av smärtan. Det var enda gången jag har undrat om det egentligen är värt det.

Under en period hade han alltså både penis och bröst.
- Egentligen skulle brösten ha opererats bort först, men det blev en miss, de glömde brösten. Det kändes lite konstigt, men det blev ju rätt till slut.
En operation återstår innan processen är slutförd, ett urinrör ska opereras in i penisen.
Leo vet att han aldrig kommer att fungera fullt ut sexuellt.
- Jag kan ha samlag, men aldrig få samma känsla som andra killar, aldrig få stånd av mig själv. Men silikonstaven hjälper ändå eftersom den trycker mot ställen där jag har känsel, förklarar han.

Han tycks se det hela som tämligen odramatiskt, otraumatiskt, som att naturen tar fel ibland. Då får man försöka rätta till det.
- Det känns inte som någon stor förändring egentligen. Jag är samma människa, men en människa som mår mycket, mycket bättre. Det är väldigt skönt att slippa försöka dölja brösten.
Det enda han saknar från tillvaron som Mia-Lisa är fotbollen, som alltid varit ett stort intresse.
- Jag spelade i division ett, som målvakt i Stensätra. Nu kan jag inte spela med herrarna heller eftersom hormonerna jag tar klassas som doping. Det är något jag är väldigt ledsen över. Det kändes särskilt när jag såg VM. Jag känner ju några av tjejerna. Men man får välja - och livet är större än fotbollen.

Trots att han växt upp i ett litet samhälle, där olikheter sticker ut mer, har han aldrig varit utsatt för fördomar eller negativa reaktioner från omgivningen. De närmsta kompisarna har alltid varit killar. De finns kvar
i dag.
- Nej, jag har väl mest setts som en pojkflicka. Nån gång har jag blivit kallad "det". Då blev jag ledsen. Men jag kan inte säga att jag nånsin varit mobbad. Kanske är självförtroendet lite bättre
i dag, även om jag alltid varit ganska trygg i mig själv. Men nu är jag hemma.
SOFIA ÖHLANDER

Mer läsning

Annons