Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gävle, GIF och allsvenskan - välkommen överbord

Här i Gävle har vi en tradition som vi tydligen inte vill bryta. Vi bygger saker som ingen vill ha.

Vi bygger en bro på Alderholmen.

Vi bygger en båt, som ingen vill segla.

Nu ska vi bygga en träläktare som den allsvenska fotbollsklubben inte vill ha.

Jag tittar på skissen på..träläktaren, och funderar över hur allt kunde gå så snett när så många i alla fall vill hyfsat väl.
Den tysta idrottsdiplomatins grå eminens Leif Lindstrand tog bladet från munnen i en intervju på gårdagens sportsidor, och en aning mer förstod jag då varför vi står där klara att resa...en träläktare.
Det finns beslutsfattare, mäktiga sådana som sneglar så mycket i backspegeln att nackspärren slår ut allt logiskt tänkande.
Nu står vi tydligen där, i Stadshusets spegelsal där det är kommunfullmäktige på måndag kl 14.00 och det formellt handlar om "§ 56 Ny arena för fotboll vid Strömvallen och utveckling av områdena öster och väster om arenan, dnr 10KS97."

Jag har slutat skrika och skriva Riv i natt, för nu handlar det inte längre om monumentet från en svunnen idrottstid, för Strömvallens läktaren från 1923 är så omhuldad och omkramad att den skulle stå emot Eyjafjallajökuls utbrott även om den isländska vulkanen skulle ligga i Boulognerskogen.
Den rör vi inte.
Okej då.
Men att läktarkramarna inte skulle nöja sig med det, utan dessutom med största möjliga motståndskraft till varje pris vill pressa bort möjligheterna till allsvensk fotboll i Gävle, förvånar faktiskt.
Fast jag är väl blåögd, naiv, framtidsvänlig – och tror att bara man får sin vilja fram med en sak så kan man tänka sig att bjuda till på ett annat område.

Efter presentationer, protester, glada tillrop och debatter, så har nu kommunala kvarnar malt fram något ingen vill ha.
Jo, anhängarna av en idrottsplats som inte ska vara något mer än den idrottsplats som den en gång byggdes som – och som ingen av dom ens har besökt eller ens tänker besöka.
År 2014 ska en ny läktare stå klar på Strömvallen, så att idrottsplatsen i alla fall tekniskt uppfyller de krav som ställs på toppidrott på den nivån.
Problemet är bara att den investering som Gävle kommun tänker göra, blir ett monument över en idrottstidsålder som flytt. Vi har redan en sån läktare, vi behöver faktiskt inte en till.
Jag ska förklara vad problemet är.

Tjäna pengar är fult.
Tjäna pengar ska man inte göra.
Tjäna pengar – nej tack.
Herregud, ibland verkar det som om alla läktarkramare är tidigare medlemmar av svensk-albanska vänskapsföreningen och viftar ilsket och skriker fy när man får vittring på nåt som inte är statsbidrag.
Men när GIF ska tjäna pengar så handlar det om att GIF vill försörja sig, och inte genom processen att gång på gång sälja spelare.
GIF har verkligen ambitioner. Den sträcker sig längre än att vara med i allsvenskan. GIF vill då och då hävda sig i allsvenskan. De kraven och önskningarna finns även från de som följer laget, och som vill se vinnande fotboll och även underhållande fotboll.
För att GIF ska få verksamheten, som varje år kostar lite mer, att gå runt och fungera måste man kunna erbjuda sponsorer lite bättre platser, lite vip-utrymmen, lite lulllull.

Att då smälla upp en träläktare med enbart åskådarplatser, är att bygga sig tillbaka till 1920-talet. Det är en idé sprungen ur sån okunnighet om proffsidrottens villkor, att den känns som om att det bara är att sparka den allsvenska fotbollen rätt ner i Gavleån.

Det här urspårade projektet är otidsenligt innan det ens har lämnat diskussionsstadiet. Dels av den ekonomiska verkligheten som styr toppidrott, dels även ur ett annat perspektiv.
Under veckan har telefonen ringt, mejlen strömmat till och mycket har handlat om varför åskådarsiffrorna är så låga på Strömvallen, men även på andra allsvenska arenor.
Den svenska fotbollen har klivit in i en ny tidsålder, där man för att utvecklas vill ha längre säsonger. Jag kan naturligtvis dra ned vinterluvan och mumla att "...spela när det är sommar och sol", men så fungerar det inte längre.
Nu ska det spelas fotboll från mitten av mars fram till vi plockar fram adventsbelysningarna.
Det går att ordna underlag, konstgräs!
Det går också att skapa förutsättningar för publikens trivsel, utan att allt för många behöver behandlas för frostskador.

Men att i det läget, med all denna information, få för sig att slänga upp en träläktare mitt i blåsiga Gävle (blåser det här, eller blåser det här?) gör att jag huttrar redan nu.
En modern arena, en modern läktare, är en plats där man kan ägna sig åt spelet – inte behöva hålla sig vid liv.
Men nu visar skisserna i svartvitt bara på hur det kunde ha sett ut om Strömvallen hade varit en modern arena på 60–70-talet.
Korsar vi den med läktaren från 1923, så är vi kvar i det förgångna.

Vågar jag hoppas på en upprivande, initierad debatt under kommunfullmäktige på måndag.
Vågar jag tro att det är där besluten egentligen fattas, inte i tjänstemännens fikarum eller i lövkrattandets vänskapliga tjatter i Villastan.
Vågar jag tro att det finns något förstånd någonstans.
Eller ska jag bara hälsa välkommen överbord?