Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lehnberg bjöd in Gävles musikelit på sin releasefest för "Namah"


När landar man egentligen som kreativ artist? David Lehnberg har varit en konstant hörnsten i Gävles musikscen i femton, tjugo år. Från emon i Leiah som tonåring vidare till den drömska alternativpopen i Ariel Kill Him och ögonblicket då han lämnade över sångmikrofonen till Elin Lindfors i världsturnerande The Deer Tracks, bytte gitarr mot keyboard och sedan keyboard mot trummor.

Annons

Lehnberg har en rastlöshet i sig som får honom att ständigt söka nya avfarter på den musikaliska motorväg han färdas på.

För några år sedan sade han att han är ett kontrollfreak som vill ha koll på varje liten not i musiken.

Det enda Lehnberg har total kontroll på idag är vilka och hur många som passerar entrén in till Spegeln. Kvällens soloartist står själv där och säljer biljetter till kassettsläppet "NAMAH".

– Det är viktigare att det är kul än att det är bra, säger Lehnberg när vi får en pratstund i entrén. …

Han fortsätter: …

– Jag har ju teman i min musik, men gästmusikerna får spela fritt över det. Jag har ingen aning om hur det kommer att låta. Men det är viktigt att vi har kul på scenen.

Med andra ord har det forna kontrollfreaket David Lehnberg anammat friheten i jazzens filosofi. Exempelvis har Ludvig Blix, som vi annars ser med en gitarr runt halsen i No Coda, bjudits in för att spela fiol efter enbart två rep inför kvällens releasegig. Blix har inte spelat fiol på två år. Så vi kan nog stryka ordet kontrollfreak ur Lehnbergs vokabulär nu och addera risktagare med frihetssträvande istället.

I första numret finns tre av fem musiker på scenen: Anna-Karin Berglund från The Deer Tracks, Twiggy Frostbite och AKB på keyboards, Victor Zeidner (aka Slim Vic) som vann hederspriset på Local Heroesgalan i år, skivbolagsägare, ljudkonstnär och kreativ DJ på backtracks och treatments ikväll samt David Lehnberg själv som smattrar hårt på trummorna. 

Det är väldigt ovanligt att en artist gör resan som frontfigur vid mikrofonen i scenens framkant till placeringen längst bak vid trummorna. Ännu tydligare blir det när Blix på fiol och Emma Sörensen på tvärflöjt och dragspel kommer upp på scenen och frontar med sina akustiska instrument. Kvällens fixstjärna, David Lehnberg, blir ett med sina medmusiker där han befinner sig längst bak på Spegelns lilla scen.

Där första instrumentallåtens tema inte hördes riktigt, så blir det väldigt tydligt nu. Med fiol, tvärflöjt och Berglunds keyboard utbytt mot klarinett är temamelodierna väldigt skarpa. Det intressanta är att när de här instrumenten spelar unisont hör man knappt att de är akustiska instrument. Det blir en väldigt organisk, levande ljudbild som lika gärna skulle kunna vara en varm analogsynth från 80-talet.

Inspirationen från Lehnbergs turnerande i Fjärran Östern med The Deer Tracks lyser igenom i vissa partier. Jag börjar alltid att tänka på Japans Ryuichi Sakamoto när jag hör sådana här instrumentalslingor som doftar körsbärsblomning från den uppgående solens land.

Lehnbergs instrumentalmusik blir här både kontemplativt spirituell och intensivt svettig i och med trumspelet. Sörensen byter till dragspel och det slår mig att om någon ser ett fotografi taget just nu  och de får gissa vilken genre som spelas så skulle nog de flesta gissa på folkmusik i och med fiolen, dragspelet och klarinetten. Men den här instrumentalmusiken är nåt helt annat, jag har svårt att genrebestämma den - Lehnberg försöker hitta nya vinklar hela tiden, som en värjfäktare som försöker hitta en ny punkt att sätta in en stöt på.

Efter kvällens sista stycke går Lehnberg fram till mikrofonen, tackar sina medmusiker och publiken och det känns som om hans senaste avfart på den musikaliska motorväg han färdas på leder till en bro med en hisnande utsikt.

I måndags 28 februari släpptes dokumentären "Fokus: David Lehnberg". En del i en serie om elektronisk musik av Gävlebon Henrik Holmberg. Se dokumentären här eller inbäddad ovan.

Mer läsning

Annons