Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gävlejazz på sista refrängen – nu gör Bay City Seven sin sista spelning

På långfredag 30 mars tystnar musiken. Bay City Seven gör sin allra sista spelning. Pianisten Göran Schultz lutar sig tillbaka i soffan, sneglar på flygeln som står i vardagsrummet och suckar.
– Det är mixed emotions. Kanske blir det en ren chock när sista tonen klingat ut.

I höstas firade Gävles mest kända jazzband Bay City ­Seven 40-årsjubileum och det kunde ha blivit en slutpunkt. Men då hade de redan lovat bort sig till Trettondagsjazzen och Lions konsert i Heliga Trefaldighet i februari. En egen spelning, föreslog Göran Schultz, skulle bli en förträfflig final. Så blir det nu på långfredag i Silvanum där påskjazzen varit en ­lika lång tradition som bandet. Kanske har de haft svårt att slutgiltigt ta avsked – trots att de redan provat på det en gång.

– Vi la av redan 1990. Det trodde i alla fall jag som just då hade mycket att göra med Sumpen Swingsters i Stockholm. Men så fick vi Gävle kommuns honnörsstipendium och då måste vi ju spela som tack. Sedan började vi snacka om att dra igång igen och så blev det, säger han.

Nystarten innebar ett namnbyte och en förändrad repertoar. Bay City Stompers blev Bay City Seven och de marigaste grejerna släpptes. Till exempel en hel del ragtime som kan bestå av fem olika delar. I stället blev det mera swing. Men medan Stompers hade runt 50 gig om året blev det betydligt färre med Seven.

– Ingen jäkel ville väl lyssna på oss, skrattar Göran Schultz. Men vi har hållit fanan högt och alltid haft en trogen publik och det är för dem vi gör den här sista spelningen.

Han har varit med hela tiden ­liksom brorsan Bertil och Lassarna Pettersson och Ädel. Nu drar de sig tillbaka med ålderns rätt. Två är över 80 och själv fyller Göran Schultz snart 78. I slutet av februari gjorde han för övrigt sitt sista framträdande med Sumpen Swingsters.

– Nu kan det gå veckor innan jag sätter mig vid pianot. Man blir snabbt ringrostig. Mest lyssnar jag på gamla kassetter med musik som jag varit med om att spela in.

Göran Schultz är född och uppväxt i Gävle. Som tonåring gick han på ­internatskolan Viggbyholm i Stockholm där han blev en del av skol­orkestern och bland annat spelade med Lars Amble som senare blev skådespelare. En av dageleverna var Lill Lindfors. Med Musikerförbundets medlemskort i handen fick han tillträde till spännande ställen där det spelades jazz

– När Jake McDuff började lira på sin hammondorgel flög jag tre ­decimeter upp i luften. Jag tänkte, det här är min grej, men hur kommer man över en hammondorgel?

Lösningen blev dansbandsmusik. Fram till 1976 spelade han med flera olika dansband, ett år blev det 137 spelningar, och även om jazzen var nummer ett blev det andra ett sätt att spela för brödfödan.

Jazzkonstellationerna har varit många. Bland annat Imperial Band, Kustbandet och Sumpen Swingsters i Stockholm. Turnéer i Hongkong, ­Japan och Florida. På 90-talet spelade han också med Refreshments som åkte runt med bland annat Totta ­Näslund och Little Mike.

En musikalisk utgångspunkt har ­alltid varit New Orleans. Den tidens slagdängor, The American Songbook, som Göran Schultz säger. Tre gånger har han varit där, spelat på världens största jazzfestival, på Hemingways favoritbar Sloppy Joes i Key West och med Sumpen Swingsters utsetts till stadens hedersmedborgare. Men också sett och lyssnat till skickliga kollegor.

– Trumslagarna i New Orleans är något alldeles speciellt. Shave and a haircut two bits som Dr John säger. Ett fantastiskt sätt att traktera trummorna på, säger Göran Schultz.

Vi tittar på gamla arkivbilder och han berättar om Bay City Sevens spelningar runt om i Gävle – och även utomlands. Tre gånger var ­bandet med på jazzfestivalen i Breda i Holland. En gång utsågs han till ­bästa sångare och fick ha vandringspriset under ett år, en liten statyett på Billie Holiday. Arrangörerna var ­generösa, fruarna fick följa med, bo på hotell och åka limousine.

Men alla holländare gillade inte jazz.

– Vi spelade för 5 000 på torget när ett gäng fotbollshuliganer dök upp och gick bärsärk, kastade stolar och levde rövare. Vi fick bryta men när vi kom tillbaka spelade vi ”Nobodys sweethearts” som hämnd, skrattar han.

Göran Schultz jazziga resa började nog 1950 på Parken i Gävle. Tio år gammal fick han följa med några ­äldre tjejer som skulle gå på dans. Själv letade han sig fram till musikerrummet, fick alla att skriva autografer, och mötte Charlie Parker, den legendariske altsaxofonisten Bird. En fotograf på plats förevigade ögonblicket och beviset hänger givetvis på hedersplats i lägenheten på Brynäs.

– Vilken grej. Oförglömligt, säger Göran Schultz.

Sedan sätter han sig vid flygeln och låter fingrarna flyga över tangenterna. Takterna sitter fortfarande i. Det lär de trogna jazzdiggarna få uppleva en sista gång på långfredag.

Fakta: Bay City Seven

Vad: Final, sista spelningen, sedan är det slut efter drygt 40 år.

Var: Silvanum

När: långfredag den 30 mars 14.30–16.30

Bandet: Göran Schultz, piano, Bertil Schultz, banjo, Lasse Ädel, klarinett, Lasse Pettersson, trummor, Ingemar Sundström, bas, Stefan Lindstein, trombone, Kenneth Forsgren, trumpet.