Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gävles blyge maestro

Hur hinner han med allt? Fler än en gång ställde Bengt Lundblad, min företrädare i det ämbete som förvaltar ansvaret i de här spalterna, den frågan.

Annons

Gösta Nilssons var den allestädes närvarande musikanten i Gävles, ja landskapets och länets musikliv. Han syntes ha så lätt för sig, smidigt anpassade han sig och sina arrangemang till olika genrer och instrument.

För denne anspråkslöse renässansgestalt var inget sammanhang för litet, inget för stort. Han var den självklare kapellmästaren i Lars Sigvards revyer och operetter, han stod på dirigentpulten hos våra symfoniker, han ledde Korsnäsverkens orkester, han fanns lika självklart med vid Ladykillers och Evakörens konserter, för att bara ta några exempel.

När Lucia tågade in på våra arbetsplatser och institutioner – nog var det Gösta Nilsson som troget år efter skötte ackompanjemanget.

Närhelst någon kallat var han redan där. Som dirigent, flöjtist, klarinettist, pianist, arrangör, kapellmästare och vid hur många andra tillfällen som helst.

Till det var Gösta Nilsson, så att säga i det civila, från 1958 till sin pensionering rektor för den kommunala musikskolan. En pedagogisk gärning i vilken han lotsade så många tacksamma Gävleungdomar in i musikens sällsamma värld.

Kanske var det den aktningsvärda talangen att inte kunna tacka nej som fick honom att hinna med allt. Kanske var det för att han tyckte att allt musicerande var så roligt.

Född 1925 i Söderhamn i en mycket musikalisk familj fick Gösta redan vid tolv års ålder hoppa in vid pianot i pappa Edvins dansorkester. Några år senare, vid 15, tog han värvning som musikelev vid Hälsinge regemente, en tacksam trumslagarpojke som fick en allsidig skolning.

Vid 29 gick militärmusikern, tillika flöjtisten vid länsorkestern ut Musikaliska akademien som musikdirektör med 5 stora A. Han fortsatte sedan ytterligare tre år med att studera dirigering och kontrapunkt för legendariske Tor Mann.

En gång var platsen som dirigent vid Storan i Göteborg så gott som klar men Gösta Nilsson blev Gävle trogen. Som Janne Larsson i sina fina minnesord härintill intygar: Det är vi gävlebor tacksamma för.

Han blev vår omtyckte maestro. Alltid anspråkslös, alltid vänlig, nästan lite blyg. Jag mötte honom på allvar för 30 år sen när Gefle Dagblad gav honom vårt kulturpris. Fem år senare fick han Gävle kommuns pris.

Det var alltid en glädje att möta Gösta, på tillställningar eller i gatans vimmel. Det där blygt vänliga!

En vacker sommarkväll for jag in med båten till hans älskade sommarviste vid Tallskär i Söderhamns skärgård. Det blev en högtidsstund jag aldrig ångrat. Så han trivdes vid vågornas skvalp, som vore det den vackraste musik som tänkas kan.

” Det var alltid en glädje att möta Gösta, på till- ställningar eller i gatans vimmel. Det där blygt vänliga.”