Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gefle IF var först

Annons

Tror att det var Göran Zachrisson som i jubileumssportspegeln i SVT häromveckan berättade om de nordiska spelen 1909 och att man där och då för första gången i världshistorien spolade upp en skridskobana på torra land.

Detta är nu inte korrekt. Redan 1883, då Gefle IF var inne på sitt andra år, hade den unga men beslutsamma styrelsen i klubben insett att det inte var någon bra idé att försöka hyra in sig hos de bandirektörer som arrenderade valda delar av Gavleån för att upplåta till skridskoåkning. Det var som att kasta pengar i sjön, eller snarare i ån.

Så här står det i jubileumsboken ”En 125-årig kärlekshistoria” som kom ut 2007:

”Det skakades klentroget på en del huvuden runt styrelsebordet när planen presenterades. Aldrig hade herrarna hört talas om något så äventyrligt. Göra is på torra land!

Men vem det nu än var som lade fram förslaget så fick han sin vilja igenom. En kall förvinterdag samlades ett gäng på en öppen plats nära ridhuset på Alderholmen med fyllda hinkar och brandsprutor och en hästskjuts med en lånad öltunna fylld med ljummet vatten.

Det blev is, riktigt bra is, och det blev dessutom något av ett vinterstadion med gångvägar runt isbanan för de promenerande. En ganska imponerande anläggning som också skulle komma till flitig användning. Ryktet om den märkliga skridskobanan i Gefle spred sig, och med Stockholmståget kom framstående konståkare som ville provåka.”

Så står det i boken. Och det måste vara sant, för jag har själv skrivit det.

Skridskoåkningen blomstrade verkligen i Gävle under dessa år. Men för Gefle IF var satsningen ändå inte helt lyckad. Kostnaderna översteg intäkterna, som så ofta i idrottens värld, och den konståkningskultur som klubben hade skapat gynnade konkurrentklubben IFK, som tog hand om talangerna och kring sekelskiftet fick fram två av världens bästa konståkare: Ricken Johansson och Einar de Flon.