Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gemenskap utan griseri är festens kärna

Det är stillsamt under torsdagskväll­en i Furuviksparken. Enligt vissa är det bara uppvärmningen inför helg­en. Andra hävdar att det är börj­an på slutet för hela Countryfestivalen.

Annons

 

Förutom en och annan hästgnäggsampling och Christer Ericssons cowboyhatt så påminner Lasse Stefanz mer om Svensktoppen än Bilboards countrylista.

Innan festivalen var medlemmarna i Lasse Stefanz rädda att publiken skulle kasta ölflaskor på dem. Några flaskor syns inte till. De missnöjda countryfansen nöjer sig med att muttra lite surt i bakgrunden.

– Arrangörerna påstod att de flyttade fram festivalen för att kunna boka bättre artister och så kommer man hit och möts av Lass Stefanz. Det är ju skandal, säger Carina Käck.

Det är sjunde året hon besöker festivalen och har inte mycket gott att säga om årets upplaga. Liksom många andra är hon upprörd över att man inte får campa på Furuviks camping innan man löst ett band för hela festivalen, vilket gör att ingen kan hänga bara campingen och välja att gå in bara en dag.

– Det tar ju död på campingen. Countryfolket kommer att försvinna. Enligt ett rykte som går så är det också just det de vill. De vill ha bort oss, säger hon.

– Jag tycker att det känns för seriöst. Seriöst är värdelöst, säger dottern Therese Käck.

Att Countryfestivalen har gett utrymme åt ett dansband är smått sensationellt. Det är första gången på alla 28 år som festivalen funnits som det händer.

Ett sätt att bredda festivalen berättade programchefen Kjell Wärnevall innan. Och om det var någon sommar det skulle hända så var det också antagligen den här med rådande dansbandshype. Alla är heller inte negativa.

– Sångaren, Christer, åker till Nashville i USA varje år för att få inspiration. Det är därför de är här, inte för att de är ett känt dansband, säger en av Bröderna Dalton.

Den andra av Bröderna Dalton förklarar hur lugnt och fint det är på Countryfestivalen i Furuvik jämfört med andra festivaler. Exemplet han har är Classic Car Week i Rättvik där det svineriet är utbrett.

– Här är det inget griseri. Under åren jag varit här har jag bara sett en rattfylla, säger han.

”De hör inte hemma här” verkar dock vara den gängse uppfattningen bland countryälskarna, även om den värsta skepsisen lägger sig efter några låtar och hattarna i de främre raderna börjar guppa. De flesta som dansar framme vid scenen är dock hattlösa och verkar vara där enbart för dansbandets skull.

Den reslige cowboyen Long John tror att torsdagskvällen bara är början på en lång festresa. Cowboytätheten och röjet kommer att öka och öka för varje timme, spår han i sin ”tredagarsprognos”.

– Festivalen 2003 gick jag aldrig och lade mig, berättar han. Jag var vaken i 36 timmar i sträck. Är det roligt så går det.

Hans kompis Håkan Hanell har inte missat en festival sedan 1997. Han lägger alltid semestern så att han inte ska tvingas hoppa in och jobba countryfestivalhelgen.

– Om det hände skulle jag inte tveka att sjukanmäla mig och åka ändå, säger han.

– Ja, jag skulle mycket hellre jobba på julafton än att missa det här, säger Long John.

Båda tycker att det absolut viktigaste är gemenskapen. Alla människor de träffar på campingen år efter år, men även musiken.

Något många tycker är synd är att Countryfestivalen i Vemdalen krockar med den i Furuvik, vilket gör att många countryälskare väljer att åka dit istället.

Att det är mindre människor som strosar runt mellan nöjesparkens karusellerna än det brukar vara är de flesta överens om.

– För några år sedan var det packat med folk på torsdagskvällen, nästan svårt att ta sig fram. Något är fel, säger Conny Mirdér med en lakritsrem i mungipan.

På väg mot utgången trängs stånden som säljer cowboyhattar, piskor, jackor, rockar och boots. Fredag får hjälp av sin flickvän att pressa på ett par boots i pytonskinn. De ska vara svåra att få på förklarar de för att få rätt passform sedan. Han lyckas samtidigt pruta ned dem från 2 200 till 2 000 kronor med försäljaren Alejandro Sarria.

Många går mot utgången och ropar ut sin besvikelse över Lasse Stefanz. En man förklarar skillnaden mellan en pistol och en revolver för en annan.

– Jag går fan och spelar gitarr själv vid bilen så låter det bättre, säger Acke.

På väg mot campingen har Café Kaffekoppens personal fixat egen festival med gratis inträde, Linda Gail Lewis på scenen, loppmarknad och ölförsäljning.

Vid elvatiden har många valt att gå dit istället för till parken. Ett 30-tal personer dansar vilt framför scenen. Andra dricker öl och imponeras av draget i Jerry Lee Lewis lillasysters framträdande.

En kvinna med hatt och mockajacka med fransar vinglar förbi på väg mot campingen.

– Det här är livet, säger hon lyckligt.

”För några år sedan var det packat med folk på torsdagskvällen, nästan svårt att ta sig fram. Något är fel”

Conny Mirdér,

festivalbesökare