Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gerontens minnen på Norrlandet

Annons

De fina bilderna i Gefle Dagblad från gamla Norrlandet och de innehållsrika artiklarna i ämnet väcker minnen hos en gammal Gävlepojk (om än född i Ludvika, guskelov). De äldsta minnena är från för sextio år sedan, från den tid då Fredriksskans och nya hamnen ännu inte byggts ut. Det finns för övrigt ännu nyare utbyggnader som jag inte kan hålla isär från de äldre.

Men till familjens vänner hörde juristen Jan Norborg och hans Greta, dotter till mästerlotsen Nordin som bodde i trähus på gamla Väster – varför fridlystes inte den stadsdelen med sitt rättlinjiga gatusystem och präktiga svenska tvåvånings trähus?

Ute alldeles i början på dåvarande Norrlandet hade de sommarställe, och när hamnen byggdes ut exproprierades sommarstället och de fick ny tomt, och jag kan i minnena hålla reda på vad som var vad, men jag förstod att det nya stället gick inte att jämföra med det gamla.

Där satt man när det regnade i barnkammaren och läste, det var också boksynta familjer, och man kajkade omkring långt ut, om än på grunt vatten, med enkla, mycket små ”badbåtar”, hette det, av masonit och träsidor, där man lärde sig ro.

Dessa badbåtar bannlystes med tiden, när drunkningsstatistiken visade förfärande siffror, och läckte gjorde de, men vi kunde ju alla simma.

Greta Norborgs, född Nordin, äldsta son hette Anders, och många i min generation minns honom väl som huvudpersonen i Arne Sucksdorffs film ”Det stora äventyret”, nåja, jämsides med uttern Utti.

Hennes brorsöner, vars far Bengt Nordin var en stilig karl, sådana det fanns förr i världen, och en rutinerad seglare, pojkarna hade en GKSS-eka – en öppen, rejäl farkost, stor som en landkrabbeeka, men sjösäker. Nu har vi gått några år fram- åt i tiden. Jag fick följa med dem och segla några gånger. Jag kunde inget men var uppskattad för att jag var utmärkt att sätta i lovart när det blåste. ”Lovartsfläsk” är ett uttryck som jag gudskelov lärde mig mycket senare.

När det regnade satt jag i familjerna Nordin – Norborgs barnkammare och läste en seglingshandbok, nu intressantare än Kapten Grants barn, och lånade sedan hem andra seglingsböcker från Stadsbiblioteket. Det låg då i gamla Sjömanskyrkan intill Centralstation och var för mig en guldgruva och skattkista, vad jag än fick för intressen.

Sen minns jag inte hur det kom sig men några år senare fick jag följa med min skolkamrat Anders Wahlberg ut och segla. Jag tror mig veta att han ännu dväljes i Gävle.

Anders var större än jag och väl hemma i matematik och naturvetenskaper men uppskattade när jag till sjöss sjöng Birger Sjöberg och Bellman – antingen hade jag ändå lite röst på den tiden, eller också är han omusikalisk, men det tror jag inte, snarare tolerant och intresserad av texterna.

Hans fader Ebbe hade varit på sjön och Ebbes saltstänkta, rättframma och raka natur var det inget tvivel om. Fylld av sunt förnuft, gott förstånd och renhårig, så som karlar ville vara i Sverige förr i tiden. Ebbe gav mig användbar undervisning om livets villkor till sjöss och till lands när vi satt vid båtskrovet på Lillåvarvet en vår när jag hade tid medan Anders ännu gick i gymnasiet; vi skrapade och målade. Vid denna tid var plastbåten ännu en stilla dröm, träbåten skulle skrapas och spacklas och grundas och målas, med primer underst på kölen.

Båten var en våldtagen pärla, byggd för länge sen då skärgårdskryssarna i många storlekar hade låga fribord, man skulle vara nära vattnet. Men våldtagen, ty under världskriget hade den oumbärliga stora blykölen slaktats, ty bly var dyrbar bristvara, och ersatts med en klumpig köl av – håll i er – betong.

Blåste det det minsta lade sig båten på sidan och jag kommenderades ut på lovartssidan för att något hjälpa upp det faktum att till råga på allt var masten av solitt ädelvirke och vägde hundra gånger mer än moderna master av lättmetall. Där låg man och så gick köraren över och båten rätade på sig och inte hann man upp från friborden utan sjöblöt, det blev man. Mina kalsonger var alltid föredömligt rena under seglingssäsongen.

När det var som värst tänkte jag ”det är inte min båt, det är nära till land och jag kan simma”, men jag minns aldrig att jag var rädd. Ebbe var tryggheten själv och det hade Anders fått i arv när han satt till rors.

Den gräsliga betongkölen ersattes snart med en gjutjärnsköl avsedd för Neptunkryssare, men det vete fan om det blev så mycket bättre. Nepparen var en modernare båt som klarade sig med måttlig vikt och en hel del formstyvhet.

Däremot såg båten trevligare ut på land, utan den vederstyggliga betongkölen.

Vi var ofta tre pojkar ute med båten, Anders Wahlberg, vidare en trevlig kille som jag inte minns vad han hette, och så jag.

Den mycket trevlige killen hade dock en moder som klagade hos Ebbe att hennes son fick segla med mig, som likt min far var socialdemokrat.

Så kunde det vara bland Norrlandets finare villor på femtiotalet, det hör till bilden. Men Anders fader Ebbe, som numera var i köpmannabranschen hos släktfirman Wahlbergs juvelerarbutik, förklarade med gamla goda svenska sjömansuttryck att på sjön dög jag, och det räckte för honom.

Jag hade gärna varit en fluga i taket under den konversationen.

Vi seglade runt öarna, vi var i land på det fantastiska Lövgrund med sitt rent tropiska klimat när man kom hundra meter in. Inre och yttre fjärden har många härliga områden som jag utforskade också på annat sätt.,

Jag köpte, för pengar som jag tjänat som stuveriarbetare i hamnen, en präktig kajak av modellen Åland, från Max Anderssons berömda fabrik i Västerås; jag hade läst på, men när jag första gången satte mig i den, där den låg i Lillåns skitiga vatten, var det nervöst. I kajaken paddlade jag ut till Utvalnäs och runt öarna utanför Bomhus; handens skinn blev ju flått och det löste jag med näsdukar som jag band runt tumgreppet. Men att paddla utanför det Norrland där längre in på land jag också cyklat ut till flickvänner och kompisar, det var så underbart att jag många gånger undrat varför kanotpaddlingen senare i livet fick vika för andra intressen.

Just det, man cyklade alltid ut till Norrlandet. Cykling och kanotpaddling har mycket gemensamt, som när man glider ljudlöst i kajaken och när man rullar stilla på frihjul.

Jag blev aldrig någon riktigt rutinerad kanotist, och eskimåsväng har jag aldrig gjort. Men grunderna fick jag in i kroppen, och lärde mig att det är sant som det sägs att med kapell över sittbrunnen och uppmärksamma ögon är en kajak ett remarkabelt sjövärdigt flytetyg.

Nåja, till slut krympte kajaken och blev för trång över höfterna. Men det är ett annat kapitel.

Staffan Skott