Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

GIF:are i gott sällskap

/

Annons

Robert Carrick var en fantastisk man. En allround idrottsman som kom som en stormvind från England och lyckades med allt han gav sig på. Han blev till och med en mästerlig skridsko- och skidåkare trots att det var något som han verkligen inte hade med sig hemifrån, men framförallt förvandlade han Gefle IF:s rätt alldagliga fotbollslag till Sveriges bästa.

Jo, det var faktiskt så att GIF var bäst i Sverige då. Örgryte var den klubb som låg närmast, och tyvärr kom den stora matchen mellan de båda aldrig till stånd under de åren.

Sedan har det gått lite upp och ner, mest ner om man ska vara uppriktig, under årens lopp ända fram till nu när Per Olsson trots dålig dagsform är på väg att göra något riktigt stort igen.

På Robert Carricks tid fanns det ingen ishockey som konkurrerade, ingen bandy heller. Sporter som krävde invecklade och dyrbara redskap var inte uppfunna än, men fotboll kunde man spela under enkla förhållanden.

Problemet var att man behövde en någorlunda jämn och slät plan som rymde 22 man samtidigt, och det var inte lätt att hitta en sån på 1890-talet. Träningen kunde man till nöds sköta på läroverkets skolgård eller på Militärskolans lilla idrottsplats, men spela matcher gick inte för sig i Gävle förrän Strömdalens idrottsplats byggdes i början av 1900-talet.

Så det arenaproblem som Gefle IF dras med i dag skulle Robert Carrick och hans kompisar ha skrattat åt. De hade ingen hemmaplan över huvud taget, och frågan fick ingen lösning förrän Gefle Stad tröttnade på idrottsfolkets tjat och upplät de så kallade mattonska vretarna söder om Gavleån, precis där den nya stadsdelen Villastaden var på väg att byggas upp.

1903 kunde således stans fotbollsspelare äntligen springa ut på en gräsplan med reglementsenliga mått. Några läktare fanns där inte, det skulle dröja ytterligare några år, men det var ändå en riktig idrottsplats med en fotbollsplan som faktiskt höll reglementsenliga mått och var tämligen jämn till strukturen.

Vid det laget var Robert Carrick på väg att avsluta sin karriär. Han var som bäst några år tidigare, och så här stod det att läsa om honom i ett referat i en Stockholmstidning efter en match mot AIK år 1900:

Matchen vann Gefle med 9–0.

Jodå, Robert Carrick var utan tvivel en av Sveriges bästa fotbollsspelare under dessa år. Men det var ju så länge sedan han var aktiv så det har inte funnits något större intresse för hans betydelse för fotbollen i Gävle – och för all del i Sverige – bland några utanför 026-området.

Men...halleluja! Plötsligt får Robert Carrick det erkännande han förtjänar. Han har blivit invald i svensk fotbolls Hall of Fame, som nummer 32 av hittills 33.

I sällskap med andra stjärnor som Orvar Bergmark, Ralf Edström, Gunnar Gren, Kurre Hamrin, Glenn Hysén, Ove Kindvall, Putte Kock, Nisse Liedholm, Torbjörn Nilsson, Gunnar Nordahl, Björn Nordquist, Agne Simonsson, Nacka Skoglund och Kalle Svensson.

Inte ens Tomas Brolin är med i det gänget. Inte Henke Larsson eller Thomas Ravelli heller. Och inte Zlatan Ibrahimovic.

De kommer nog också med så småningom. Men föreningen Sveriges Fotbollshistoriker & Statistiker, som har Svenska Fotbollförbundets uppdrag att bestämma vilka som får vara med på listan, låter sig inte bländas av mediabruset utan låter nutidens stjärnors insatser sätta sig i ett historiskt sammanhang innan de får den äran.

Kommittén leds av Owe Fröberg, och där ingår också Bosse Hansson och Lasse Sandlin.

Mer läsning

Annons