Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Giftmord i Vasaskolans aula

Mätt med dagens mått var Maria Lang – verklighetens Dagmar Lange (1914-1991) – knappast någon lysande deckarförfattare. Men hon var tidigt på bettet, verksam då svenska deckare skrevs av svenska män, och kallades Sveriges Agatha Christie.

Annons

Produktiv var hon. Under 42 år skrev hon lika många detektivromaner, plus en del noveller och ungdomsböcker. Privat var hon lärare i svenska och historia, studierektor och slutligen rektor vid ett gymnasium i Stockholm och bland annat operarecensent i Vecko-Journalen.

Hennes första deckare, ”Mördaren ljuger inte ensam”, kom ut 1949 och följdes 1950 av ”Farligt att förtära”. Båda har kopplingar till Gävle och har kommit i nya upplagor 2013.

Hon skrev inte om gangsters och vilda biljakter och internationella kriminella förvecklingar. Hennes historier utspelar sig bland vanliga svenskar i vardagliga miljöer. De är pusseldeckare med fokus på relationer. Några filmades.

I en biografi av Lena Lundgren och Lisbet Wikner berättas om Dagmar Lange att hon en gång blev uppkallad till Skolöverstyrelsen. Ett skolråd där tyckte att det var olämpligt för en lärare och rektor att skriva om erotik och passion, som ju – mycket återhållsamt, sett i dag – ingår i hennes deckare. Men rektor Lange svarade: ”Jag tycker att jag har skrivit en mycket kultiverad deckare.” Skolöverstyrelsen hörde sen aldrig av sig med synpunkter på hennes författarskap.

Själv uppskattar jag att hon inleder varje bok med en lista på medverkande i berättelsen, plus ålder, yrke och liknande. Därmed slipper läsaren att under pågående läsning bläddra tillbaka för att kolla vem som är vem – en hjälp för oss med klent minne.

Dagmar Lange blev en bästsäljande författare under 1900-talets mitt och tjänade stora pengar. Dock tycks hennes inkomster ha överträffats av hennes utgifter, för hon dog utfattig. Hon hade haft hushållerska för sitt enpersonshushåll, ätit på flotta restauranger, åkt taxi även korta sträckor (en gång bara tvärs över Drottninggatan i Stockholm; hon avskydde motion), haft whisky – ett skotskt märke som heter Lang – som måltidsdryck, varit ytterst generös mot sina vänner och bjudit på luxuösa fester.

I ”Mördaren ljuger inte ensam” samlas några bekanta på en ö i Bergslagen. Deras sommarfest blir inte så glad som det var tänkt. I slutet av boken berättar mördaren (en av gästerna) om sin bakgrund, där en kyss på en parkbänk i Boulognern – efter en gymnasistbal i Gävle – lett avsevärt längre än kyssar normalt gör.

Men i ”Farligt att förtära” tar hon ut svängarna mer, vad gäller anknytningen till Gävle. Redan på första sidan möter man en respektingivande skolvaktmästare Karlsson i sitt bås och sin bostad till vänster i skolans entré; det skulle kunnat vara ett porträtt av hedersmannen Clas Olof Asplund, som vaktade och skötte om högre allmänna läroverket, dagens Vasaskola, tills han blev 80 år (se artikel om honom i GD 31 augusti).

Dagmar Lange avbröt arbetet med sin licenciatavhandling för ett vikariat på just denna skola våren 1940. Namnen i deckaren är påhittade och handlingen förlagd till ett fiktivt läroverk i Stockholm, men miljöer och personer har viss lokalfärg.

Bokens huvudperson Puck får som ung lärarvikarie hand om studentklassen. Fast åldersskillnaden i många fall är liten mellan lärarna och eleverna, ”abiturienterna”, tilltalas de senare med ”ni”. En 25-årig gymnastikdirektör kallas direktör plus efternamnet. Lärarna har eget, extra ombonat, rökrum och det händer att man röker även i aulan, trots förbud. Lite tidsfärg.

Det är dagarna före studentexamen och sistaårseleverna ska spela upp en pjäs i aulan. Puck får uppdraget att sufflera vid en repetition och sitter i ett litet bås intill scenen. En flicka som i pjäsen dricker ett glas ”champagne”, det vill säga vatten, faller sen ner på golvet och dör. Kemiläraren Torkel konstaterar att det luktar bittermandel ur hennes mun, som från giftet cyankalium.

Men även sedan hon förts bort, stannar en konstig, frän lukt kvar. Man hittar ett nytt lik under scengolvet, journalisten Lena, mördad med arsenik. Båda gifterna kommer från ett (i princip) låst skåp i skolans kemisal.

Sen rullar det på och slutar med fyra mord. Det hela kretsar kring kemiläraren, en hal och hårdför casanova med ett par kärleksaffärer igång samtidigt, plus ett som poppar upp ur det förflutna. Om han haft någon motsvarighet i Gävles läroverk är oklart men föga sannolikt.

Men det var där Dagmar Lange blev osams med en kvinnlig kollega i en uppförandefråga – och hämnades i boken genom ett bitskt porträtt av denna lärare. Märkligt nog var det känt här i staden vem som åsyftades; jag har fått det berättat för mig dels av Vasaskolans tidigare rektor Alf Uddholm, dels av den framstående lokalhistorikern Folke Löfgren.

I boken heter hon Katrin – tjusig, lite forcerad, röker Camel i guldmunstycke, skräddarsydd dräkt, har plockade ögonbryn och andra målade högre upp, dricker för mycket gin på en fest... Eleverna kallar henne Kattan. ”Det finns inte en elev i hela skolan som inte hatar henne”, säger en flicka till Puck. Det är ett ganska infernaliskt sätt av författaren att ge betalt för gammal ost.

Det var Karin Berglöf hon var arg på, berättade Alf Uddholm. Han har själv noterat Dagmar Lange i sin skrift ”Från ärkebiskop till fakir”, om Vasaskolan, dess elever och lärare under fem sekler. Och adjunkten Karin Berglöf, född Göransson (1903-1975), får en utförlig presentation i Uddholms bok. Hon kallades Biffan och var skolans leading lady, spirituell och slagfärdig, skramlande med sina armband. Som kommunalpolitiker genomdrev hon bland annat att kommunala matställen inrättades för pensionärer. En ytterst aktiv person, enligt Wikipedia bland annat ordförande i Gävle flickscoutkår, vice ordförande i Gävle yrkeskvinnors klubb och ledamot i kommunala flickskolans styrelse.

Uddholm gjorde dock samma misstag som Löfgren, en sammanblandning. Båda utpekade Karin Berglöf för mig som den som burit en i deckaren förekommande ”klatschigt röd regnkappa” och senare hittats mördad under scengolvet. Men det är inte Karin utan journalisten Lena som har röd regnkappa och som påträffas där. En författare kan förstås göra ett hatobjekt till två personer i en nyckelroman...

”Jag har aldrig kunnat tåla journalister”, lär Agatha Christie ha sagt i en intervju 1966. ”Så i mina böcker har de alltid fått lida en fasansfull död.” Dagmar Lange delade kanske hennes uppfattning om denna yrkesgrupp.

Barbro Sollbe