Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gösta Ekman på en timme

Annons

Dramaten har inlett ett treårigt samarbete med Gävle teater och Gösta Ekman, 70 i sommar, är i stan.

Det är stort. Gösta Ekman är en institution. Alla känner till honom. Celebritet sa man förr i världen. Han har stått på scenen i över femtio år, varit regiassistent 1956 hos Per-Axel Branner, den legendariske teatermannen. Jobbat med Bengt Ekerot, regissören och skådespelaren. Till Stockholms stadsteater kom han 1960. Otaliga filmer.

Hans namne, Gösta Ekman den äldre, född 1890, död 1938, var hans farfar och är numera legendar. Ledde Oscars och Vasan; var med sin nervösa intensitet sin tids store, genialiske skådespelare. 1930-talet var höjdpunkten med ”Hamlet”, och ”Kanske en diktare”. Kanske spelade han till och med på Gävle teater? Ja, det gjorde ha nog, fast ingen vet just i dag.

Gösta den yngres pappa Hasse, den elegante världsmannen, skådespelaren och regissören (”Flicka med hyacinter”) med händerna djupt nerkörda i rockens eller kavajens raka fickor, var super- kändis han med. Barn och barnbarn till Gösta den äldre var kända redan som spermier.

På torsdagens ”presskonferens” uppe i teaterns Café Amadeus är både radion och TV:n med, till och med en av Hälsingetidningarna. Så det här är stort. Annars är det bara jag och Karin Månsson som dyker upp.

Vi överrumplas alla av Gösta Ekmans oförutsägbarhet. Hans direkta charm, uppriktiga svada, kolossala integritet. Så här går presskonferenser aldrig till för det här är ju, upptäcker jag, ingen presskonferens, Det är en happening. Här kan vad som helst hända.

Det är inte Papphammar som sitter där i bylsiga manchesterbyxor i en obestämbar färg och en manchesterkavaj i en annan, lika obestämbar, och låter sig utfrågas. Inte Sickan i Jönssonligan heller. Men lite av bägge är med.

Var ska jag börja? Jag önskar att ni alla som läser detta hade varit med. Det går inte att återge en happening, en svada som aldrig är tomt retorisk. Man kan inte göra rättvisa åt en klokskap som bottnar i en sådan här vid erfarenhet. Vad gör man av en klurighet som går på tvärs mot alla konventioner?

Att referera en komiker är som att be om lystring på en rockkonsert.

Och usch för att redovisa! Jag slutade anteckna. Ville inte släppa samtalets närvaro, inte missa en sekund av det där omedelbara.

Jag tror jag börjar med integriteten. Varför inte med Papphammar.

Gösta Ekman får många förfrågningar, från alla håll och ingenstans, att göra olika saker. Vara med i produktioner, pjäser, regissera. På TV ville man att han skulle ha en stor samtalsshow, en sådan där med buller och bång. Han sa nej, ihärdigt och bestämt nej; sa att han ville göra något mycket mindre, i själva verket motsatsen till en sån där show. Ett pausprogram kanske, något mycket oansenligt, något man kunde fylla ut tiden mellan programmen med. På TV suckade man tungt. Det blev Papphammar och resten är historia.

Vi kommer att tala om Sture Lagerwall. Ingen känner väl till honom i dag, säger Gösta Ekman. Vi protesterar högljutt och jag säger Marabou mjölkchoklad (den berömda bioreklamen med Sture Lagerwall och Yvonne Lombard). Du ser, säger Gösta Ekman, det är det man blir berömd för, att man gjort reklam. Jag har aldrig gjort reklam. Kommer aldrig att göra det. Jag vill bli ihågkommen för karaktärer som jag själv bestämmer över, som jag själv skapat. Som Papphammar, Sickan och figurerna hos Hasse och Tage.

Komikern Robert Gustafsson frågade en gång Gösta Ekman om han verkligen aldrig gjorde någon reklam. Hur kunde han låta bli, man kunde ju tjäna miljoner. Det är just det. Inte sälja sig, ha kontroll över det man gör.

Dom tjatade länge på Gösta Ekman att han skulle ta sig an Jönssonligan, göra en svensk version av det danska originalet. Till producentens fasa, han hade ju skaffat sig rättigheterna, för dyra pengar, ville Gösta ändra namnet på det danska bandet till det svenska Jönssonligan. Producenten höll emot. Gösta också. Han ville bestämma själv över Sickan. Till slut blev det efter diverse icke helt lyckosamma turer så. Och, förstås, succé!

Klassikerna vill han inte spela eller sätta upp. För förutsägbart. Och så vet ju vi kritiker hur det ska vara. Vi är för belastade, för inkörda. Vi har vår bild. Inte ens en Hamlet i tunnelbanan på sextiotalet kändes lockande.

Sist han stod på scenen var för elva år sen i ”Gonatt, Herr Morris” av Marie-Louise Ekman.

Och nu börjar vi närma oss pudelns berömda kärna. Varför han är här i Gävle. Det handlar om Dramatensamarbetet, ett treårigt turnésamarbete med Riksteatern på åtta orter runt om i landet. I Gävle visas i vår fyra uppsättningar. Nu på söndag Lorcas ”Bernardas hus” som filmföreställning med en värstingsprojektor. Marie Göranzon gör änkan som stänger in sina döttrar att sörja faderns död.

På tisdag I nästa vecka ”Gäckanden” av Marie-Louise Ekman med Marie Göranzon och Gunilla Nyroos och den 16 april gör man Victoria Benedictssons ”Den bergtagna” som ”gestaltad läsning” med Stina Ekblad, Irene Lindh, Thérèse Brunnander, Björn Granath. Till det kommer ”klassrumsmonologen ”Blästrad” som spelas för Borgarskolans elever.

Gäckanden, ja. Vad är nu det? Gösta Ekman sitter uppe i caféet för att förklara. Han är ju gift med Marie-Louise Ekman och har ofta fått förfrågningar från Dramaten om att göra något. Gösta träffade för övrigt förre Dramatenchefen Lars Löfgren för en tid sedan. Denne utbrast att nu ska det väl äntligen bli av med ett samarbete. Och Gösta Ekman konstaterar själv att det ju är han, Gösta, som håller ordning på chefen...

Nu är det så här att även om det är Marie-Louise som skrivit pjäsen (hon började på den för fyra år sen) så har de två länge fantiserat om den. Och den handlar om åldrande, om starka självständiga kvinnor, om änkor som blivit ensamma.

Och det handlar om spiritism!

När Gösta börjar – nu har jag blivit Gösta med honom också! – orda om spiritismen vet jag inte hur jag ska ställa mig. Handlar pjäsen om det? Är Gösta spiritist? Man vet inte var man har honom! Happeningvågorna börjar gå höga.

Nej, Gösta är inte spiritist. Inte farfar Gösta heller. Men det var farmor Greta som gick bort 91 år gammal, fyra decennier efter maken. Hon och barnbarnet Gösta hade ett fint förhållande och den spirituella (förlåt!) inramningen ska väl ses som en hyllning till de starka kvinnorna som blivit kvar. De där som säger: Bara man vill så kan man!

Spiritualismens själva väsen – att de döda lever kvar i en annan värld och att vi levande kan få kontakt med dem – förklarar Gösta med ett komiskt utspel som känns som en pjäs i pjäsen.

Farmor var knappt femtio när hon blev änka. Hon kontaktades av en ”Lilla fru Örtengren” som ringde på dörren och hade ett meddelande från Gösta Ekman som sökte kontakt med ”Fru Ekman”. Men han var ju död!

Efter ett tag tog de kontakt. Vid en seans dök en Ulrik upp. Dock ej Gösta. Lite svårt att få kontakt med honom.

Så fick Gösta den yngre vara med när han var 16 år. Men det blev dåligt med kontakten då och damerna sa: Det finns någon i rummet som tvivlar!

Jag förstod at det var jag, säger nu Gösta den yngre till oss uppe i Amadeus och de tilltalade mig med rätt kalla blickar! Och jag fick gå ut ur rummet.

Ja, lite så där är det. Farmor hade kontakt med sin Gösta i fyrtio år. Medan kontakterna för den yngre nu sker på teatern.

Och Gösta citerar någon, kanske Strindberg:

Teatern ska inte bara gå bra, den ska gå igen.