Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gösta skulle vinna - då tog Henry OS-guldet

De olympiska spelen närmar sig, på torsdag är det invigning i Peking. Och på tisdag är det 60 år sedan som Gefle IF:s Henry Eriksson tog guld på 1500 meter vid OS i London 1948.Det är ett jubileum att fira, för den guldmedaljen är fortfarande den enda som Sverige har erövrat i löpning på slät bana i något olympiskt spel.

Annons

Faktum är att vi bara tagit sex guld i löpning över huvud taget, varav ett gällde en lagtävling. Och av totalt sju olympiska guldmedaljörer i löpning har två representerat Gefle IF. Den förste var Josef Ternström, lagmästare i terräng 1912.

Att en klubb har två man med i en olympisk final är mycket ovanligt.

Att en svensk klubb har två man med i en olympisk final är så ovanligt att det är nästan omöjligt.

Men det var ändå vad som hände den 6 augusti 1948 på Wembley i London. Då stod två brandmän från Gefle IF, Henry Eriksson och Gösta Bergkvist, på startlinjen i 1500-metersfinalen. Och dessutom fanns ytterligare en svensk, Lennart Strand från Malmö, med.

Alla tre hade tagit sig till final genom att vinna varsitt kvalheat. Och svenskarna var högt respekterade bland konkurrenterna – att någon eller ett par av dem skulle ta medalj kändes nästan givet.

Det fanns dock starka löpare från andra nationer med i fältet. Inte minst fransmannen Hansenne var respekterad, liksom holländaren Slijkhuis och dansken Jörgensen. Men alla fruktade de den svenska trion och vad de hade för taktikdrag på gång.

– Och visst hade vi pratat ihop oss, berättar Gösta Bergkvist när han sitter och bläddrar i albumet med pressklipp från spelen i London. Jag skulle dra första varvet, Lennart det andra och Henry det tredje. Sen var det ju bara 300 meter kvar, och då skulle var och en få löpa efter eget huvud för att vinna. Vi hade väl hoppats att ha skakat av oss de flesta vid det laget.

Själv hade Gösta goda förhoppningar om att kunna ta ett OS-guld. Han var i absolut toppform, hade vunnit det svenska OS-kvalet med god marginal och dessutom imponerat i försöksheaten där han hade bästa tiden av alla, 3.51,8. Han hade förlorat bara något enstaka lopp under hela den säsongen.

Och när finaldagen grydde steg hans förhoppningar ytterligare. Det spöregnade i London, och Gösta förstod att det borde gynna honom och Strand som båda var lätta och hade ett naturligt flyt i sin löpning.

– Henry var nog tio kilo tyngre, och när banorna var rena lervällingen blev han lite missmodig. Men han var ju inte den typen som gav upp, så vi åkte alla till Wembley med goda förhoppningar.

Och svenskarna hade som sagt lagt upp en taktik, så när de stod på startlinjen kände de sig... ja, kanske till och med självsäkra.

Men när startskottet gick hann ingen av dem reagera förrän Hansenne satte iväg som en hare. Han överraskade alla, och svenskarna sneglade häpet på varann medan de försökte hänga på.

– Vår taktik sprack direkt, berättar Gösta. Vi fick göra våra egna lopp, men vi jobbade på och det såg ändå bra ut när klockan ringde. Vi var faktiskt tre svenskar i topp då.

Det var Henry Eriksson som ledde då klockan ringde. Två meter efter hängde Strand på, och Bergkvist var trea, ett par meter före en klunga på flera andra löpare.

Henry var trött och hörde förföljarnas klafsande steg i den kolstybbssvarta sörjan, men när de inte verkade närma sig nämnvärt förstod han att de andra också var slutkörda. Det höjde hans moral, och han drog vidare på bortre långsidan. Väntade kanske på att Göstas välbekanta kalufs skulle börja skymta i ögonvrån, men inget hände.

–  Jag trodde då klockan ringde att jag hade en jättechans att vinna OS-guld, säger Gösta, men när spurten började gick rullgardinen ner för mig. Jag tog slut. Helt slut.

Henry hade inte en aning om Göstas bekymmer. Han hade fullt upp med sitt eget lopp och rusade genom sista kurvan med känslan av att det här faktiskt skulle kunna gå hela vägen. Han hörde ännu inga steg som närmade sig, och själv kände han sig bara starkare när han kom ut på upploppet och fick se målsnöret långt där framme.

De 80 000 på läktarna hörde han inte. Alla sinnen var inställda på att uppfatta förföljare som knaprade in på avståndet och hade krafter kvar att pressa sig förbi och ta OS-guldet ifrån honom.

Men det var ingen som närmade sig. Henry Eriksson från Krylbo sprängde målsnöret som olympisk mästare, flera meter före Strand och Slijkhuis som sida vid sida kämpade om silvret. Strand vann den kampen hårfint.

Gösta Bergkvist, som hade haft så stora förhoppningar om att bli olympisk mästare, var fysiskt knäckt efter loppet.

– Jag hade tömt alla reserver och fick lägga in mig för undersökning när vi kom hem till Sverige igen.

Tyvärr är det bara Gösta Bergkvist som numera är i livet av de tre svenska 1500-metersstjärnorna från Londonolympiaden. Henry avled strax efter nyår år 2000, Lennart fyra år senare. Båda fortfarande sörjda och saknade av många, riktiga hedersmän som de var.

Gösta har fyllt 88 år men är spänstig och stark. Spelade innebandy med sina gamla brandkårskolleger så sent som för ett år sedan.

–  Jag hör lite dåligt ibland, annars mår jag bra, säger han.

”Jag skulle dra första varvet, Lennart det andra och Henry det tredje. Sen var det ju bara 300 meter kvar...”

”Henry var nog tio kilo tyngre, och när banorna var rena lervällingen blev han lite missmodig.”