Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gran Canaria - sommaren är nära

/
  • Mycket folk trängs på stranden, men det bekommer inte snarare tvärtom. Många åker tillbaka år efter år. Foto: Bodil Sjöström

För många turister, fula hotellkomplex och överexploaterade stränder. Gran Canarias slåss mot sitt rykte, och vinner år efter år. Vi reste till svenskarnas faovritö för att ta reda på varför.

Annons
På Playa Puerto Rico sparkas en boll fram och tillbaka mellan bara fötter. Det är glädje. Finns nog inget mer lustfyllt än en fotboll på en strand. Frihet i en liten läderbeklädd gummiblåsa.
Solen har passerat zenit och Atlanten skvalpar behagligt när en lätt bris gör virvlar i sanden. Det vilar eftermiddagslugn över turistorten, när plötsligt ett vardagsdrama brakar loss på badlakanet intill.
- Om det är så att vi har ett problem måste vi ju reda ut det.
Paret är svenskt. Grälet är nära. Hon tittar förmanande på sin pojkvän som ligger på rygg, med spikrak kropp. Han tittar upp i himlen i ett försök att göra sig osynlig bakom sina solglasögon. Hennes initiativ till "utredning" besvaras med ett mummel.
- Hör du vad jag säger? fortsätter hon.
- Jaa, jag hör, svarar han med en ton som avslöjar att han inte är på humör att diskutera någonting djupare än en paraplydrink just nu.
Hon vänder sig om med en sur min, plockar fram en chipspåse och tröstäter under tystnad. Han tar också lite chips.
På det närliggande kaféet står en radio på. Ur högtalaren strömmar Phil Collins något nasala stämma:
"Oh, think twice. It's another day for you and me, here in paradise."
Aldrig förr har väl den sången passat sämre. Inte nog med grälet vid min sida, ironin är större än så. Utmed de bruna växtlösa bergssidorna, avlöser de vita hotellkomplexen varandra. Ingen början, inget slut. Byn är som ett enda stort förvaringsutrymme för turister. Nej, Puerto Rico är långt från ett paradis i mina ögon. Men å andra sidan, solen skiner och vattnet är varmt. Det räcker långt på semestern.

Bergen. Som en dramatisk kontrast till de platta stränderna ligger de där orubbliga och oemotståndliga. Ständigt vakande. Synliga från badhandduken, synliga från hotellbalkongen, ja, synliga från i stort sett hela ön. De lockar och drar med sina vilda proportioner. Det går inte att värja sig. Speciellt inte med tanke på att det bara tar en kvart med bil innan man
är uppe i vidunderligheten. Bland vrålande stup och dåsiga bergsbyar. Det är som att åka genom en port till en annan dimension. Man lämnar planeten Charter och susar in i bergens universum.
Serpentinvägarna slingrar sig febrigt genom grönskande dalar och utmed karga bergväggar. Underlaget varierar - platt asfalt blir gropigt grus som blir platt asfalt igen. Passerar den ena fantastiska utsikten efter den andra. Upp och ner. Bilens första växel går på högvarv. Det är nästan otäckt brant på sina ställen. Pausar och vandrar genom byar med vita hus där tempot och folkmängden är evigheter från kustens turistmetropoler.
Målet med bilfärden visar sig är Roque Nublo. Det är en av Europas största monoliter, en stor rauk skulle man kunna säga. Den är mäktig. En gigantisk utmejslad stenformation som står högst upp och längst ut på en klippa 1803 meter över havet. Efter bara 15 minuters promenad från bilvägen står man vid foten av klippan. Utsikten är fenomenal.

Gran Canaria kallas för en kontinent i miniatyr. Ön är också ett svenskt år i miniatyr, även om man hoppat över vintern. Uppe bland de högsta bergstopparna höstas det. Temperaturen sjunker och en tjock tröja åker på för första gången. Den frodiga grönskan byts mot strängare barrskog med apelsinstora kottar. Plötsligt är jag inne bland molnen. Små, fina regndroppar fyller luften och skapar en rå kyla. Samtidigt blir naturen vackrare än någonsin. Träden sveps in i drömska dimmor och det lägger sig en dämpad stillhet över skogen.
Susar fram som genom ett bomullshav. På norra sidan kommer våren. Det är svalare och luften känns friskare än i de heta torra delarna på öns södra sida. Grönskan är också mustigare och mer varierande i sina nyanser. Här lever man inte bara på turism. Åkrar och odlingar breder ut sig i dalarna.

Tillbaka på stranden - Playa del Inglés. Här är mycket människor. Ligger raklång och känner sandens värme genom badlakanet. Den ljumma vinden strör sandkorn över kroppen.
Beger mig till Maspalomas alldeles egna miniöken strax söder om Playa del Inglés. Det är någon kvadratkilometer stort och naturskyddat. En promenad på dynerna är en behaglig och romantisk upplevelse. De runda konturerna och den lena sanden har en avslappnande inverkan på tankeverksamheten.
Åker till storstaden Las Palmas. Sätter kurs mot stranden Playa de Las Canteras som är något annat än Gran Canarias sydliga stränder. Här samsas turister med Las Palmasbor som tar sig ett dopp efter jobbet. Här sover fiskare under sina jollar som är uppdragna på stranden och här sitter äldre män och ljuger på bänkar. Las Canteras lever. Stranden har puls eller kanske snarare lunk.
Slår mig ner vid en fiskrestaurang. Beställer in bröd och grillade räkor. Har havet i näsa, mun och ögon. Det är mittemellan eftermiddag och kväll. Om någon dag ska jag åka hem. Landet Sverige lär inte vara varmt. (PM)
Mattias Abrahamsson/Vagabond

Mer läsning

Annons