Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gråt inte för mig Holmsveden!

/

Andra delen i vår serie om country noir handlar om Winter’s bone, som är en av de senaste årens mest uppmärksammade filmer.

Annons

Den bygger på Daniel Woodrells roman och utspelar sig i de avsides Ozarkbergen i USA. Svenska recensenter var överlag hänförda när filmen hade premiär
i januari i år. Lars Ekstrand tolkar filmen på ett annat vis.

Winter´s bone bygger på en bok av den som anses vara country noir-genrens förgrundsgestalt, Daniel Woodrell. Filmen framställer vit, amerikanska underklassmänniskor på ett frånstötande sätt, som white trash. De är direkt fula. Dåliga tänder. Uppsvullna kroppar av skräpmat. Vulgära och råa, brutala och beredda att begå vilka gräsligheter som helst. Till och med mord.

De skrämmer och stöter bort, det är uteslutet att man kunde identifiera sig med dem och dela deras öde. Man vill inte komma detta Lumpenproletariat, trasproletariat, nära. Friställda outlaws, men utan politisk medvetenhet.

Finns sådana människor, utanför boksidor och filmduk? Vad vill regissören, Debra Granik, uppnå med sin realistiska gestaltning?

De vita underklassarna förtjänar tydligen inte att framställas på något bättre sätt, ingen nyansering är tillåten. De befinner sig bortom moral och lagens råmärken. De är främlingar, talandes ett annat språk än vi i den välanpassade medelklassen.

Filmen stänger till, olustig försöker jag ruska den av mig, lägga den bakom mig.

Begreppen tvåtredjedelssamhället och 20:80-samhället har myntats med ambitionen att beskriva en samhällsförändring, där många människor hängs av och marginaliseras. De utanförställs och stigmatiseras som samhällets olycksbarn eller dess fördömda. Alltmedan fabrikerna tystnar och något annat, svårdefinierbart, tar vid.

Den postindustriella strukturomvandlingen är obeveklig och slår mot regioner över hela Europa. Även hos oss, minns Stora Ensos nedläggning i Norrsundet. Med förtvivlade människor, de placerade till och med ut vita kors utanför fabriken, utsparkade till arbetslöshet. Ingen kom till deras undsättning när de ropade på hjälp. Anställningstrygghet finns inte längre, heller ingen statens krisakut. Nu är det upp till var och en att klara sig själv. Och kanske sluta som en hembräntspimplande loser typ dem i Winter´s Bone.

Det handlar inte bara om jobben, som man kunde tro under alliansens arbetslinjefilosofi. Ett instabilt politiskt läge riskerar att uppstå i förlängningen av marginaliseringen: människor upplever sig som förlorare och objekt för dunkla krafters anslag. Syndabockar börjar sökas, någon att skylla belägenheten på. Utrymmet öppnar sig för högerpopulistiska röstfiskare. I Österrike fanns Haider, i Holland Pim Forteuyn. I Danmark röstar desillusionerade socialdemokrater på Dansk Folkeparti. I Sverige växer SD.

En kall februarieftermiddag åker jag småfrysande tåg, efter försenad avgång, upp mot Ljusdal för att föreläsa för politiker och kommunala tjänstemän om den nya ekonomin. Vintermörkret faller utanför de nedisade fönstren. Det är då det stora vemodet faller in, som Ted Ström skrev. Tåget passerar ett nedsläckt Holmsveden, även andra anonyma orter utmed linjen, långt bortom upplysta och pulserande metropoler.

Den förnimmelse jag får, den gör mig bedrövad, är att de är övergivna, lämnade åt sig själva. Ingen bryr sig om dem. De invånare som kan, packar väskan och drar. Landet spricker, är inte ett och samma. Man kan inte längre generaliserande tala om ett enhetligt Sverige, om man inte förnekar att det desintegreras, faller isär. Man måste därför välja utkikspunkt, från var man skall beskåda och tala om det som sker. I vilket perspektiv man skall tala. När den uppburne, flashige urbanteoretikern Richard Florida hyllar den kreativa klassen, cool att tillhöra, är det knappast människorna bortom Manhattan och Stureplan han syftar på. De existerar inte för honom, i hans selektiva blickfång.

Hur skriva om det som sker, hur berätta och gestalta? Utan att det blir bekräftande, jag höll på att skriva förseglande, av samma utveckling? Jag brottas med mig själv. Var hamnar man som samhällsengagerad intellektuell gentemot det som sker – om man inte vaktar på sina ord och reflektioner?

Jag brukar, både när jag skriver och föreläser, använda uttryck som inlärd hjälplöshet och bruksmentalitet om de oförskyllt undanträngda. Det vilar något nedsättande över orden. De är inte neutrala, de beskriver inte bara, de värderar och dömer ut. Jag riskerar, fast jag vill vara kritisk mot det som sker och försvara de människor och den samhällsklass där jag har mina rötter, att hamna fel och genom mitt ordval konfirmera samhällsomvandlingen. Därvidlag är jag i så fall lika mycket dess fånge som människorna i Norrsundet. Lika inlärt hjälplös.

Gråt inte för mig, Holmsveden. Det är inte synd om mig, inte synd om någon. Var och en är suverän att agera, ingen är bara offer. Men jag har förlorat det välbekanta och igenkännbara samhälle, där jag växte upp och utbildades, när mina ord och begrepp fortfarande var användbara. Nu hög tid att söka nya vägar att kritiskt reflekterande fånga det som sker. Jag är lika yrvaken som alla andra.

Men i detta sökande hittar jag ingen inspiration hos en sådan som Daniel Woodrell. Winter´s bone är som tankemodell en hopplöshetens plats vid huvudvägens slut.

Mer läsning

Annons