Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Grattis Kalle, 75!

Annons

Varje torsdag är en högtidsdag, för då kommer Kalle Anka!

Och i varje nytt nummer startar han nya och, som det visar sig, hopplösa projekt, låter sig inte hejdas, tar inga avkylande argument. När han väl drabbats av ännu en snilleblixt, kör han entusiastiskt och oförtröttligt, så det ryker om stjärtfjädrarna, på. Och det slutar alltid på samma, snöpliga sätt, även om det ser mycket lovande ut till en början: Det floppar. Men det är bara att vänta till på nästa torsdag, då är han tillbaka, glad och förväntansfull, som om inget har hänt! Att aktivt glömma är förutsättningen för att kunna leva det lyckliga livet, som en filosof har sagt.

Kalle är den borne entreprenören, med en företagaranda som ingen annan. Hela tiden upptäcker han nya affärsidéer. Även om det på hundra försök till kommersiellt framgångsrika affärer, som han, full av tillförsikt, tror äntligen ska placera honom på grön kvist, går hundra tillkortakommanden. Men han ger sig aldrig, behöver bara återhämtnings- och uppladdningsstunder i den bekväma, insuttna storfåtöljen, med en porlande läskeblask i nypan.

De egenhändigt initierade projekten växlar med underbetalda skitjobb hos den extremt gnidige Joakim von Anka, vällustigt badandes bland klövern i sin välbevakade pengabinge.

Slantar måste hursomhelst dras in. Tre överlägsna, konsekvent otacksamma brorssöner ska ju ha mat på bordet. Aldrig försummar dessa bortskämda glin att låta Kalle få veta vilken misslyckad loser han är, duger ingenting till.

I ett tidigt nummer tröttnade han, vi i supporterskaran förstår honom så innerligt väl, och skickade tillbaka busfröna till systern (för knattarna är egentligen systerns barn, inte ”brorssöner”, som de heter på svenska). Men de dök upp på nytt och efter det har han inte blivit av med dem. Och aldrig kommer de ohängda, samtliga med generalstitlar i snobbföreningen Gröngölingarna, att växa upp och flytta hemifrån.

Den dryge Musse Pigg, denne jobbige besserwisser till mus, hoppar jag dock varje torsdag över, honom läser jag aldrig.

Och de inplastade leksakerna, allt från vattenpistoler till Björnbusemössor, kunde jag klara mig utan. De bara irriterar brevbäraren när han måste pula in dem i postfacket.

Jag lyfter på kepsen för den koleriska ankan som nu fyller sjuttiofem! Och, som tack och lov, aldrig tänker gå i pension.