Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gripande och raffinerat om en strävsam person

Kylan är vass. Den hård som ett järnspett. Den tränger rakt genom märg och ben. Det är den kallaste vintern i mannaminne. Temperaturen faller ofta under fyrtio minusgrader. Året är 1940. Kriget omger landet på alla sidor. Det är närvarande överallt – i vardagen, i samtalen, ja i själva luften – och det gör sig ständigt påmint på skilda sätt även i det skenbart neutrala Sverige.

Lauritz Lauritzen, ingenjör till yrket, har en framgångsrik konstruktions- och byggfirma tillsammans med brodern Oscar. I veckorna arbetar han med brobygget över Ångermanälven mellan Sandö och Lunde. Han har valt att bo i Lunde, inackorderad hos Britta Karlsson – den enda ogifta modern i den starkt kristna orten. Under helgerna åker han hem till familjens Villa Bellevue i Saltsjöbaden där även hans brors villa ligger. De är minst sagt välbemedlade, de tillhör samhällets högre skikt. Bakgrunden är dock brokig. Han själv är från Norge, hustrun Ingeborg som är läkare men nu mest ägnar sin tid åt frivilligarbete som ordförande för Röda Korset har tyskt påbrå. Hon är född von Freital, en adlig familj som styrts med järnhand av hennes far baronen. De har fyra vuxna barn.

Den fjärde romanen i Jan Guillous ambitiöst anlagda romansvit "Det stora århundradet" har titeln "Att inte vilja se". De föregående delarna heter "Brobyggarna", "Dandy"och "Mellan rött och svart" – de tidigare romanerna finns i pocket.

Lauritz Lauritzen är i varje tum en utpräglad pragmatiker, det är som om ingenjören inom honom alltid förmår att ta befälet och bestämma över hans tankar och uppfattningar om det mesta som sker. Politiska ideologier intresserar honom egentligen inte det minsta. Bara handlingar äger betydelse och – förstås – den konkreta påverkan politiska beslut kan ha i hans arbete och liv. I familjen kallas han – så fort det rör sig om kriget eller politiken – för en struts som stoppar huvudet i sanden. Kriget kommer ändå att förändra honom – liksom även andra i familjen. De öden som väntar dem kommer att kräva ställningstaganden och förändrade synsätt på världen.

På ett synnerligen raffinerat och pedagogiskt sätt – dock utan att någonsin förfalla till de didaktiska pekpinnarnas reducerande nivå – låter Jan Guillou tidens hårda och obevekliga politiska motsättningar gå som svårartade och nog så plågsamma sprickor genom familjen Lauritzen. Dottern Johanne är aktiv medlem i den norska motståndsrörelsen, Hjemmefronten, hon agerar bland annat kurir under sina besök hos farmodern. Äldste sonen Harald, som fick sin utbildning i Tyskland, har avancerat till Hauptssturmführer inom SS. Kontakten mellan Harald och resten av familjen har varit minimal. Numera är han, får familjen oväntat veta, stationerad i Norge. Motsättningen inom familjen bara växer. Den politiska polariseringen är nästan total.

Jan Guillou skildrar med driven skicklighet – gripande och fängslande – och med stor psykologisk inlevelse denne strävsamme man, Lauritz Lauritzen, som nått så långt vad avser yttre framgång och lyckats förverkliga sin ungdoms drömmar att skapa sig ett värdigt, välbärgat och innehållsrikt liv. Men de inre slitningarna ökar. Han tvingas i allt högre grad att ta ställning, att bli till aktiv en del av vad som händer runt omkring honom. uppvaknandet, som inte enbart handlar om kriget utan även om honom själv som person, blir smärtsamt och långtifrån enkelt. Ingen i familjen går oberörd genom krigsåren.

Det går utmärkt att läsa romanerna separat, men avsikten med sviten blir tydligare – om betydligt mer givande – om man läser samtliga delar. Genom hela sviten återfinns en djupt sympatisk hållning som kanske bäst betecknas som en stark och orubblig lidelse för det fria och öppna samhället. Jan Guillou drivs av en passion för de grundläggande och avgörande demokratiska värdena och medborgerliga rättigheterna som idag blivit alltmer sällsynt i en tid då politik alltmer reduceras till plånboksfrågor och egoistiska särintressen. Mot den inskränktheten ställer Guillou, befriande och fullkomligt självklart, andra värden och tankesätt.

Som jag tidigare har framhållit om tidigare delar är inte Jan Guillous romansvit enbart en gripande, fängslande och storartad berättelse om vad som hände och inträffade under förra seklet. Den är också i grunden folkbildning av allra förnämsta skönlitterära märke. För att enkelt beskriva romanerna är de som en ovanligt lyckad korsning mellan Vilhelm Moberg och Per Anders Fogelström. Det är i denna tradition som Jan Guillou skriver denna mäktiga och betydelsefulla romansvit om förra seklet, det vidrigaste och blodigaste som människan någonsin förmått skapa. Jag kan inte säga det enklare eller entydigare: Missa den inte! Läs romanerna!

Crister Enander